BOTTENHAVSFISKARE 22 s flammade till i en båts rödmönjade botten såg det ut, som vore båten ett djur, vilket sårats och nu blödde friskt blod. Gubben Ångerman satt i sin gamla skötbåt, som ridit ut många grundstormar. Han hade ankrat, och han åt nu kvällsvard med sin dräng och sin piga. De kalla tunnpannkakorna plockades upp ur sitt röda skrin med smöret och brödet och stekströmmingen, och mjölk-hämtaren slogs upp. Men sist kom den vanliga överraskningen. Drängen tog fram en ölbutelj och korkade upp. — Giss på, om du rakt ha brännvin, Johan! — Det är nog kylaktigt på sjön så här mot hösten, tänkte jag, så int kunde det jussom vara nå ont i en sup. Vad tänk I, morbror? Vill I ha en spik, så här finns det. — Det skulle nog kanske smakas. Det var en fali rodd hitut den hänn gången. Du är falin till ro, Johan. — Morbrorn är int så dålin heller, tänk jag. — Du var int född, du, når jag rodde på grundet. Tack, det var starkt slag. Gamle Simon Locknéus, grå och hög som en forn-kämpe, stod upp i sin skötbåt mellan sköthögarna, och det starka kvällskenet färgade hans ansikte och skägg. — Ångerman! ropade han, och rösten hördes som ur fjärran genom vågornas brus. — Ångerman! Ångerman! Tänk du lägga eller tänk du fara hem? ropade han. Ångerman, som nu var stark av brännvin och mat, reste sig på knäna och ropade gällt sitt svar.