26 2 LUDVIG NORDSTRÖM — Locknéus! härmade han. Locknéus! Tror du jag far hem med törsköta, når jag har kommit hit! — Vi lägg! hördes som ett eko från alla båtarna. Och ankarlinorna halades upp, männen på framsätet vid årorna, kvinnorna på båtkanten och kastade nätet i sjön. Allt rödare och smalare stod kvällskenet över bergen, och alltmer regnade skymningen ner. När skötarna voro lagda, rodde båtarna från de spridda ställena åter upp på linje och ankrade med vakvålan i akterstammen för att om stormen kom, ha klart att genast hala in sköta och fara hem. Lanternan tändes i kantbåten, bolstrarna och fällarna bäddades ut, tofterna restes på kant till vindskydd, och snart sov man överallt. Eller låg åtminstone. Vid tolvtiden, när stjärnorna glödde genom en stoft-grå, kylig luft och stora moln syntes likt bläckplumpar på himlavalvet, skrek en röst: — Stormen kommer! Stormen kommer! Opp och hala sköta! Yrvakna huvuden körde upp över båtkanterna, och figurer syntes röra sig. Kommandoord begynte höras, årors gnek i håbandén, och skvattrandet ökade om bogen. En stor stjärna hängde som en fyrlåga i söderns mörker. Ett moln i form av en enorm triangel eller en figur med utbredda armar reste sig över horisonten och lade en svart skugga följd av vinddån över grundet, och det pillrade som röda blommor i östra horisonten. — Månan! Månan! Hon är full i blod, det blir stormen! ropades från båtarna.