26 2 LUDVIG NORDSTRÖM Man vaknade i alla båtarna, halade upp ankarlinan, knöt på sig vaxduksförkläna, och så bar det till att ro upp. Måsen kom nu sättande, gud vet varifrån, och det hade blivit som ett rött sår i det gula vid horisonten. Där bulnade solen fram, mulen, suddig och omornad. Båten längst ut blev allt tyngre. Det syntes skimra över relingen. Marmen, som halade, halade så tungt. — Ha du na, Johan? sade Ångerman. — Tomsköt gå tyngst! svarade drängen och halade, så att svetten stod av pannan och droppade ner. Hardin kom seglande från kanten. Sköthögen var stor och bländande i solglimret, ty där låg strömming fullt. De andra blevo så småningom färdiga med sitt och satte segel, och snart låg grundet öde och tomt med sina vågors brus. III. üumrnan Ångerman med glasögon på nosen och händerna i sidorna stod på utbryggan, och ett strömmingskar hade hon rullat ut, och katten satt vid hennes fötter spinnande. Hardins seglade förbi. — Är I rent sanklast? sade gumman avundsjukt. — Det ruge1 fäll, men det är int mer än en tie kagger. — Räck fäll det! Ha vore fische? — Vet int. Tro knappt. Lyste int så. Båten kom vid uddarna och sakta upp till bryggan. 1 Ruge — le sig, se ul.