BOTTENHAVSFISKARE 22 s — Int val det nan storm, sade gubben Ångerman, det är bara en guva, som går över oss. En god stund hördes röster ur nattmörkret och skvattrandet om bogarna; man såg männen, som drogo sköta och kvinnorna nerhukade över årorna. Segel började skymta, lyste i det gulnade månskenet likt måsvingar över vågorna och försvunno mot det tätare mörkret, som var land. Kantbåtens lanterna brann alltjämt, stundom knappt synlig på vågkammen, stundom spökaktigt högt mot stjärnorna. Fyra båtar vcro kvar på grundet. Guvan gick över med en vindkåre, höjde sig och försvann som ett dis i himlen och sedan var allt lugnt. Det började att gry. Sålunda: att plötsligt hade mörkret lösts upp i blåaktigt sken, som kom havet att likna en böljande hed med berg av nickel och de djupaste dalarna av mörk sten; som vita blommor växte tuvvis på bergen, men här och var stack röd ljung och blå viola. Stjärnorna blevo trötta, nickade som tårade ögon, vilka lades igen ett efter ett, och molnen togo varann i hand, pöste ut sig och sökte att täcka himlen. Nere vid horisonten reste sig en bank av gul bomull, som syntes vridas likt en kavel. Det gula luddade sig i överkanten och sände dimmor över havet. Kantbåtens lanterna brann röd av nattvaket och sorgmodigt och eländigt. Då reste sig en man ombord, skakade av kölden och ruskade på sig samt lät sitt vatten i havet. — Hallå! ropade han. 13. — Nordström, Bottenhavsfiskare.