26 2 LUDVIG NORDSTRÖM När karlen fått den i båten halade han in linan, och kom så till stroppen och grep första taget om skötan. Och se! Denna morgon hördes, just som solen likt en blodig fragga bredde ut sig över horisonten och sköt eld på var våg, ett rop från det yttersta skäret, så långt ut, att fiskrarna runt därom liknade stenar mot brandhimlen, och ropet ekade gällt över havet. Då kom svaret från det sydligaste skäret, som liknade en röd sköldpadda med ett krithorn på ryggen och omgiven av myllrande insekter — det var båtarna. Och när solen snurrat sig rund igen som vanligt och fått fart nog att börja färden genom rymden, hördes det tredje ropet från mittelsättningen. Från strändernas klippor och från skären lyfte måsarna, och från en morgoninspektionsfärd utåt grundklackarna kommo några, och alla samlades de ovan fiskeflottiljerna. De singlade och sköto pilsnabbt ner efter en urfallen strömming och slogos om den, segraren teg, och de lurade skreko och vrålade, fiskrarna hajade ur starka och morgonkrya lungor, ögonen började lysa, sömnmolnen voro borta, och i den röda havsmorgonen ljödo skratt och glada tillrop ute på alla tre rodderna. Landbergen fingo ett vänligare utseende, månen var stor som ett strömmingskar och blank som en strömming, och han log med sin tandlösa mun dragen från kant till kant, innan han sjönk bakom skogen. Luften kylde, men soluppgången hettade, vattendroppet och strömmingen glittrade i näten, så att det syntes, som drog var fiskare sin båt full av silvermynt, och allt lägre och tyngre flöto båtarna, det såg slut-