26 2 LUDVIG NORDSTRÖM marschera genom hamn och vara oppkäftig och kasta slämpord som förr. Fader Ångerman och Simon Locknéus rodde båt om båt. De sutto båda vid årorna. Simons son var dräng hos Ångerman denna sommar. — Det är unnerlitt, att det har komme nan strömming, når det int ha vuri just na mycke tå'n på hela sommarn, sade Ångerman. — Han ha stått yttrom sättningen hela tiden. Int ha'n följt na märken. Int ha en fått si nan mör. Jag tör på bli gammal nu, jag begrip mej rakt int mer på fische. Int är det, som det var förr! sade Simon. — Nej, sade Ångerman betänksamt, int är det, som det var förr. Jag tyss, det är unnerlit. Om en stund sa han: — Jag tro rakt hela hamna fische. Dom skväle1 falit på alle ställa. — Det är för det är. först gånga i år. Det tör fäll int vära så myttje, som det hörs. — Men jag tyck, dom ruge2 nog fögan sanklast allihop, tyss jag. — Ja, dom ruge nog. Men dom ha sköta där i båta med, och sten, ska en veta, och vatten ha dom med. Ha dom en åtte, tie kagger i vern båt?! — Nog tänk jag, dom ha det. De yttersta båtarna, från nordligaste sättningsplatsen, hade redan satt segel och kommo seglande rakt ur himlen ner mot dem, som lågo kvar vid skäret. I första båten, som bara flöt ett par tum hög midskepps, stod en hundracka i framstammen och ill-skällde, jäntan låg mot strömmingshögen, över vilken 1 Skväle — ropa, skrika. ' Ruge = synas, tyckas.