26 2 LUDVIG NORDSTRÖM vareviga dag. He dej ur sängen, din latrackare. He dej ur sängen, säg jag, borde'nt du ha smörj! He dej, säg jag — du ha fäll int pojkar där i sängen?.. Få si!.. — Å, he er å gåle, moster. Annars vet ji, jag gå på rappet! — Går, du! Går, jag tänk du kom tillbaka! sade gumman Ångerman och krånglade sig nedför bodtrappan. Snart efter kom Hanna, barfota och barhuvad, klädd i en brun kjol och en blå tröja, som nu var uppknäppt över det röda livstycket, vid vars överkant stack fram ett något rent linne och den smått kvissliga brösthuden. Dagen hälsade henne, och hon stannade ute på bryggan med handen över ögat, spejande efter båtarna. Himlen var blå, luften sval och vattnet mörkt och fullt av hoppande glitter. Klipporna voro röda, strändernas sand var vit och skogen grön. Och alla hamnens fönster färgades som regnbågar i morgonsolen, och blommor nickade i gräsvallarna, och röken dansade i luften, och getter bräkte, och höns kacklade, och barn kommo springande i bara skjortan. I dag skulle korna hem från fjället! Jäntan gick sakta uppför backen och kom in i stugan, fick ovett och en kopp hett kaffe med smör och bröd. — Och nu gå du och laga i ordning åt korna. Och det på brinnande rappet! sade moster Ångerman, som var av gamla stammen och tillhörde den släkt, som fanns, då ej barkbrödet var främmande härute i havsbandet.