26 2 LUDVIG NORDSTRÖM att, medan stormens dån blev allt väldigare och regnets smatter allt häftigare och vågornas fräsande och spottande och plaskande alltmer orofyllt, lågo i skräddarns dotters säng skräddarns dotter och Ångermans dräng, blöta och heta och knepo om varann, som hade just en våg legat bakom ryggen på dem var och klämt dem mot varann, och de kysstes så, att stormnattens dän till sist bara blev ett sus för dem, och de kände inte längre, att ilarna veno in genom det gistna stockvirket och fladdrade med deras hår; ej heller att genom båtens regelbundna töm mot båtstången hela boden fick en darrning, vilken sängen delade — ty de hade glömt grundläggare ord, att djävulen var i stormen värst, de hade glömt, att de lågo och pressade sig till varann, så att tinningarna andades tungt, de hade tagit lustans vingar och flugit ut som delar i stormen själva. Men Ångerman med sin gumma, sjuttioårig han som hon, låg norr i hamn i bryggstuns farstukammare och sov, klädd i blå flanellskjorta, över vilken det gråröda skägget bredde sig, och med händerna knäppta på bröstet. Hans gummas fetlagda ansikte låg uppåtvänt bredvid hans skägg. Båda snarkade, och katten sov vid sängfoten, fredligt, och under sängen stack nattkärlets öra lyssnande fram. En stormil hade upprepade gånger över den stora stenen utanför västra fönstret rusat på fönsterglaset, som buktat sig och klingat. När för tredje gången ilen satte till rutan och samtidigt dörren suckade, skorstenen ulade högt, regnet bredde en virvel över spåntaket och hela stugan darrade — slog gumman upp sitt ena öga. Därpå sitt andra. Stirrade rätt fram.