BOTTENHAVSFISKARE 22 s Lyfte ena foten. Så den andra. Lyssnade. Glyste sid-vägs på Ångerman. Hörde det förskräckansvärda dånet. Anade. Reste sig. Tog sats. Hoppade ut på golvet, så att katten spratt långt ur sängen. Kom till fönstret. Stod där liten och rultig på sina runda, stadiga och smutsiga ben. Slog samman händerna och ropade: — Ångerman! Det är starmen så falit, så alla båta driv västan i Brännudden. Notbåten ligg och hugg nor om strandbåtshuset. Vi gett opp ette båta. Ångerman reste sig krokig och darrig och svag. — Ja, si tocke skrömt! Ha'nt det vurti starmen rakt! sade han sakta och klådde sitt gamla huvud. Och n'Erke, sa han, var ha du'n Erke nasch? Ä'n på bögden, så gett du då gå ett'en! — Du är toket, Ångerman! sade gumman. — Toket är dom, når dom är ung, sade gubben. Gumman kom ut i blåsten, och hela hamnen var i uppror. Det lyste i några fönster, fruset och omornat som i vintergryningar, och fiskareskuggor sprungo genom gistvallarna, och rop hördes i bodarna, varjämte båtar började ro opp sig på sundet för att nå till stormskyddade platser. Ångermans dräng hade vid denna tidpunkt i nattens historia krupit ur omfamningen och kommit i pjäxorna, hade för sista gången värmt sin hand mot skräddarns dotters heta skinn, i mörkret sökt upp hennes mun och, när han funnit den, av andakt fallit på knä och kysst sig mätt, samt därpå störtat ut i regn och vinddån. Han hör, hur man skriar överallt, var och en upptagen av sitt; han ser mellan bodarna vattnet slå upp i skum; han skymtar båtarna bland de vita vågorna