26 2 LUDVIG NORDSTRÖM Huvudet hade fallit mot bröstet, och skägget var utbrett. — Ha du äte na, Ångerman? Va sitt du på för sätt? Är du sjuk, gubbstackar? frågade gumman. — Nä! Jag tänk på, att jag satt inte mer än tri sköt där i grubba. Men jag tro, jag såg mörn1 ystan i klacken, så jag borde fäll ha satt te minstingen fyra, svarade gubben sävligt. — He dej i säng! sade gumman. Jag ska bädda på brinnande rappet. Du är väl trött, tänk jag. — N—ja, inte är jag så trött, men ja känn fäll na lite i skalln. Kom du från Murresund? — Ja, och du vet, att Herren rakt uppenbara sej för mej, där jag satt nesom2 lakafata och jag vart så till mej, så jag gått rakt skväle3 lite vätte4. — Hä! sade gubben och log. Låste du ladörra då? Du glömde fäll det kanske. — Du är tok et, du! utropade gumman och slog från sig med händerna. Gubben klädde sakta av sig plagg för plagg och drog för natten på sig en blå flanellskjorta, kröp i säng, lade snusdosan på stolen bredvid sig, sedan han först tagit en mullbänk, och katten på bröstet och inväntade sedan med kisande ögon sin gumma. Om en stund var även hon färdig. Hon iklädde sig nattkjolen och nattkoftan. Båda voro rena i maj, när de flyttat hitupp till sommarstugan. Och till korsmäss skulle hon byta nytt, ty då var fisketiden slut. Hon lade sig bredvid gubben, och på hennes bröst lade sig kattan. Så släcktes ljuset. En stund lågo båda 1 Mörn = luftblåsor från strömmingen. * Nesom = nedanför. s Skväle = gråta. 4 Vätte = lite grann.