BOTTENHAVSFISKARE 22 s Plötsligt började tårarna droppa nedför kinderna. Gumman fällde huvut i händerna och vaggade sakta fram och tillbaka. Hon snyftade inte, inget ljud hördes, det var månskenstyst, och det blåa skenet vilade orörligt över Murresund och hela trakten. När gumman vaknat och kryat till sig, bar hon in redskapen i ladan och låste dörren, och sedan hon låst, knäppte hon händerna och sjöng med sin gnälliga röst en liten psalmvers utanför ladan, medan hon stirrade på månen. Sedan vandrade hon lugn och glad ner i båten, i sitt hjärta prisande Gud, som låtit henne uppleva denna plötsligt påkomna stund av sann fröjd. Under hela hemfärden småsjöng hon, och vattnet var blankt omkring henne och slätt som en polerad berghäll. Hon sjöng alla sånger och visor hon kunde minnas, både från den tid, hon var ung och pojkarna sprungo hos henne (även sedan hon blev förlovad, vilket hon plägade berätta viskande. Gubben var halv-döv). Och från den tiden hon började bli troende och sålde vin, och från de senare åren, då hennes tro var i alla avseenden framstående i hamnen. Men när en klar flickröst tog upp en sång till ackompanjemang av gitarr, tystnade hon och vilade på årorna, och hela hamnen teg under åhöran av den ljusa rösten, som sjöng de vemodiga orden. Och när sången tystnade tvärt, förstodo alla, som hört pä, att nu kysste Pär-Erik sin Greta. Och under pausen rodde gumman Ångerman hem till boden. När hon kom in i köket, satt gubben ensam framför spisen med fötterna upplagda på murstycket.