26 2 LUDVIG NORDSTRÖM FRÄN ÅNGERMANS SISTA DAR. I. Jag har länge ämnat berätta om det tillfälle, då gubben Ångerman under åskväder satte skötkroken1 vid Rå. Det var ingenting märkvärdigt, som då tilldrog sig, men man skall kanske genom min berättelse få en uppfattning av hurudan han var på sina sista dar. När båten stötte ut från sjöboden, voro Hanna och Olga illamående, ty det var Kristina, och som de flesta kvinnorna i hamnen buro detta namn, hade flickorna deltagit i så många kaffebjudningar, att deras magar blivit överansträngda. De rodde motvilligt, och ibland vilade de alldeles på årorna, så att Ångerman, som satt på främre rotoften med Danke Hardin, blev röd i ansiktet av ilska och spottade, svor och trätte på dem. De svarade med ovett, och Olga var värst. Men som gubben var ganska döv, betydde det mindre. — Rackars gubbneck, sade Olga, som ska ut i tocke hänn vär, då det åska och blixtra och är så mörkt, rakt som i svarta natten. Var det inte nog med höt, vi bärga i dag. Nu ska vi ro en mil på köpet, och tametusiken att vi få sätta nån krok i dag. Hanna jämrade sig och sade: 1 Skötkrok = stort förankrat strömmingsnät.