BOTTENHAVSFISKARE 22 s — Hör I, morbror! Hör I int, hur det sjåse?1 Det är ju stormen, och en val ju så sjuk, så en rakt spy magan bortur sig. — Ja, svarade gubben, låt bli och drick så mycke kaffe! Och int träng du svärje över mig, Olga, int är du mora i gårn, fast du komdera grant. — Satikans gubbe, mumlade Olga, hör han int, når han vill, men når han ska höra, då hör han intnåt. Efter detta lilla utbyte av åsikter om lämpligheten att i dag ge sig ut på sjön, blev det tyst i båten. Man rodde med ansträngande av armarnas fulla kraft, ty dyningen var stark efter stormen som nyss bedarrat — det bröt längs hela klippstranden, och skummet kastades upp i den mörka skymningen under ett ihållande dån — och var och en hängav sig åt sina tankar. Olga hade en gulbrun kofta, men Hanna hade en blå. — Är det en båt det här, tyck I ? ropade Olga och vände sitt stora ansikte mot gubben. Han läck ju, så pjäxerna våra bli alldeles blot. — Låt dom bli då! svarade gubben. Det var väl jag, som har betalt dom ändå. Danke Hardin spottade över relingen och tänkte säga, att Olga hade rätt, men i stället sköt han skärmmössan ned på näsan och sade, att det var fan vad havet var mörkt utåt. Gubben svarade, att det var ju sena kvällen; men måsarna höllo sig kvar, så det kunde då inte bli någon storm. — Frys du, Danke? frågade gubben. Du är rakt blå i syna. — Nej, int frys jag. Frys I ? 1 Sjlse = brusa. 15. — Nordström, Bottenhavsfiskare.