26 2 LUDVIG NORDSTRÖM Han hukade sig ner och stödde händerna mot knäna för att se sin gamla lilla värld riktigt tydligt, och han såg följande. § 2. Ångarn, med vilken den förste hamnstudenten kommit från stån, lade just ut, och hamnborna följde studenten från ångbåtskajen in längs hamngatan mellan stugor och fiskeställningar. Jonas Ångerman höll stadig uppsikt på sin gumma, som var med i tåget. — Hon gå där, käringtrollet, sa han och pekade ut för Söderberg, och han kan då bå si och höre, Söderbergen, så käften gå på'na! Så doterdotra hanses hon är! — Hon ha nog haft go språklåda i all tid, sa Söderberg. — Ja, förbarma sej, va trut på käringtrollet, kan en begripa tocke munläder! sa Ångerman. I detsamma fick han syn på sig själv, d. v. s. på sitt lik, där det låg norr i hamn i kökssoffan i blå flanellskjorta. Det gapade med munnen, hakan hade fallit ner, och ögonen stirrade, vidöppna och brustna. — Hä! sa gubben och pekade och skrockade. Där ligg Ångerman, fyllaset! Han si just ut, som han höll på till å nyse. Men han ha nog nusi ut nu, där i Tvärhamn te minstingen. Han såg hastigt på Söderberg. — Äss det är jag, som stå här i himmelrike nu, och äss int Söderbergen lög för mig! sa han lite oroligt. Men Söderberg bara klappade Jonas Ångerman på