BOTTENHAVSFISKARE 22 s axeln, och då blev denne lugn. Och följde åter med spänd uppmärksamhet, vad som tilldrog sig i Tvärhamn. §. 3. På hamnvägen nere på jorden gick gumman Johanna Ångerman och såg så liten ut. Hon var liten också i den jordiska världen och rultig och hade en svart sidenschalett över huvut, emedan hon tillhörde överklassen i hamn samt även därför att hon var av gamla stammen. — Så schangtilt för hamna då, sade hon på hamnvägen till de andra hamngummorna, att Jonas Fredriks pojktrollet ha vurti student jussom en annan herrkarl och stadstok. Och nu ha en då sitt härligheten, så nu gett jag hem till gubben och si åt, vad kraken ha hitta på, mens ja ha vuri borta. — Å, hut, ditt armade skrälle! skrek Jonas Ångerman uppe i himlen och knöt näven neråt Tvärhamn, så att Söderbergen skrattade, så han måste böja sig fram och hålla för magen, och runtom stodo himmelska härskaror och satte munnarna uppåt himlatakets övriga härskaror och skrattade som trumpeter. Men ögonen glödde i Jonas Ångerman, och skägget darrade på honom av vrede mot gumman, som kallat honom »krake» därnere på hamnvägen i Tvärhamn. Och han följde hennes hemmarsch för att se, hur hon skulle bete sig inför hans avgång från jorden. Gumman stultade på, och när hon kom hem till bron, stannade hon där i solskenet, strök schaletten från huvut och svetten ur pannan och pustade, varefter hon gick in. Redan i dörrn tittade hon åt kökssoffan, men katten,