BOTTENHAVSFISKARE 22 s vände sig om och tittade åter ner, denna gång med hakan stödd i händerna. Han såg nu, hur skräddarn i hamn knöt söndagshalsduk om halsen, borstade en kavaj och drog på sig samt gav sig i väg till sorgehuset, där han skakade hand med änkan och frågte, om han inte skulle få skriva »en spalt» i tidningen i Mönsterhamn och upphöja liket, som det var brukligt. Jo, det tyckte nog gumman. — För, må då alle männischer säge på stoftet, att nog hadde'n fäll supit, men så hadde'n fäll arbeta mer än tie å! sa hon. Vid de orden knuffade Söderberg i Ångerman uppe i himlen. — Jag höre nog, sa Ångerman. Han träng int oroas. — Men, sa skräddarn, var det så man ville ha in en spalt i tidningen, så gat en sätta in en dödsannons också. Då vände sig Ångerman med gnistrande ögon till Söderberg. — Jag hadde jussom lur på'n. Fin'en skräddar, en töcken en! Det kosta en och femti för dödsannons i stadstidninga. Det vet en fäll. Och så få han betalt då, för spalten. Så nog si'en, hur pass dom tjäna, på lik, på det dänn jordklotet! Söderberg nickade bara, och dödsannonsen skrevs av skräddarn nere i Tvärhamn och slutade med psalm 45, vers 8. Gumman Ångerman ställde sig vid köksspisen med händerna i kors på magen och sjöng den med hög röst för skräddarn.