BOTTENHAVSFISKARE 22 s redskapen och allt. Ty si, mitt liv går mot graven! Och gumman såg upp mot himlen och läste med knäppta händer, medan Ångerman tittade stint på henne ur himlen, en Davids psalm: Utur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör min röst, låt dina öron akta uppå min böns röst. Om du, Herre, vill tillräkna synderna, Herre, ho kan bliva beståndande? Ty när dig är förlåtelse, att man skall frukta dig. Jag väntar efter Herren, min själ väntar, och jag hoppas uppå hans ord. Min själ. väntar efter Herren, ifrån den ena morgonväkten till den andra. Israel hoppas uppå Herran, ty när Herranom är nåd, och mycken förlossning när honom och han skall förlossa Israel ifrån alla hans synder. — Hon tro, Gud sitt i himmelrike, hon med, toktrollet där! mumlade Ångerman. Därefter lutade gumman huvut mot bordsskivan och grät, och de unga sutto alldeles tysta och orörliga. Då såg Söderberg på Ångerman. Denne strök sig lite över ögonen, och så sade han: — Vi tör nog ha vuri giftasfolk bra nog länge, och hon ha då haft en trut som va farlig i allan tid. Men hon ä då bara blott en männisch, hon med. Som han sade detta, såg han en skara ungdomar bakom sig. De voro allasammans vitklädda, och med ens sjöngo de. Hela himlen tonade av musik, och alla jordkloten svävade i skimmer, allt vart dubbelt ljusare än förr, och Söderberg log mot Jonas Ångerman.