BOTTENHAVSFISKARE 22 s kloten hade. Det var murarna till jordens himmelska stad, han började skymta. — Nu få du si, vad bara endast vi här i himmelrike si! sa Söderberg. Att murarna till den jordiska staden är redan i fullan gång, och alle männischer bygg på dom i alle land och städer och byer och fiskar-hamner. Och Tvärhamn med. — Och käringa min, då? sa Ångerman. Söderherg pekade ner på Tvärhamn för sista gången. Där grälade just i det ögonblicket två gubbar. Gumman Ångerman gick emellan och truten gick som ett urverk. Men så tröttade hon också ut gubbarna, och de lugnade sig. Söderberg pekade på henne. — Hon bjudde på kaffe, då gravölet va, sa han, och hon gav prästen en fjärding strömming, och skräddarn gav hon en silkesväst, och stuga och bod och all'n redskapen sålde hon till Gustav, och gubb-kräka försonte hon med truten sin! Vid dessa ord pekade han runt jordklotet och alla världar och sade: — Det ska tillsammans alltihop, det ska bli en endaste stad, som är Guds evinnerliga stad, och för det ska allt, som liv och anda ha, förenas till en menighet, och alle, som prata och skratta och skänk bort västar och bju på kaffe och vad som helst, dom bygg, dom med, på det stora riket. Och så bygg käringa din, också, Ångerman, och sen få hon komma hitopp till oss. Då klarnade Ångermans blick, och det himmelska ljuset lyste äntligen in i hans ögon. Han vände sig till Söderberg och sade: — Hon gjorde nog det fineste gravöl, hon kunde!