Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligen lärt av självtukt och logisk
anpassningsförmåga.
En man som blivit sårad och icke hade långt kvar,
ville tala med kaptenen, alltså den före detta svenske
officeren. Han ville skicka en gåva till en svensk och
bad kaptenen ordna detta. Det var bara ett enkelt
bevis på sympati, en värdelös sak för övrigt, men han
ville nödvändigt att den skulle skickas. Och så drog
han ur sin packning fram den här kniven. Han hade
vid en framstöt fått en granatsplittra genom sin
hoprullade kappa — fjorton hål hade den gjort i tyget.
Han hade tagit reda på skärvan och i någon
Unterstand låtit smida en kniv av den, varvid smeden på
ett raffinerat sätt använt de kvarsittande
mässingsdelarna som ornament. Och han nämnde mig som
emottagaren.
— Ja, jag vem han är, jag är själv svensk, sade
kaptenen. Den sårade lyste upp och befälhavaren och
han blevo, under de få dagar ungraren hade kvar att
leva, goda vänner.
Kaptenen satt i mitt hem och berättade med
underbart likgiltig stämma denna historia.
— Det värsta var att vi hade svårt att höra
varandra. Vid vissa tillfällen var det omöjligt. Ty det
förskräckliga dånet gjorde det omöjligt. Tänk er att
tala mitt inne i ett permanent åskdunder som
åstadkom att man stundom trodde sig ha förlorat båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
