Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
Rom.
sala erkestift betalte då årligen 788 mark silfver, och lika
mycket utgick från Linköpings stift. Magnus Ladulås hade redan
förut betalt till påfvens legat 14,431 mark penningar och 617
mark silfver, att användas till korstågen.
Nu några ord om Pallii-afgiften. Pallium var ett
utmärkelsetecken för de fordna katolska erkebiskoparne, som ej fingo
deltaga i embetets utöfning förr, än de förskaffat sig från
påfven denna enkla prydnad, som bestod af ett enkelt band af hvit
ull, tre finger bredt, hvilket hängdes öfver skuldrorna och
bröstet. På ändarne sutto blyplåtar, fastsydda med svart silke, och
på bandet voro äfven några kors sydda. Erkebiskopen begrofs
alltid med detta pallium. Det synes således, att denna
prydnad ej var dyrbar, men påfvens snikenhet var så stor, att den
ej nog högt kunde betalas. Erkebiskopen i Lund måste, kort
före reformationen, betala flera tusen dukater härför, och från
Upsala utgick en gång 559 mark silfver, förutom att rikets
dåvarande stift måste lemna bidrag och att uttaxering skedde af
prosterier och härader. Så t. ex. betalte Attundaland 228
mark penningar, Tiundaland 300 dito o. s. v. Erkebiskop
Olaus Beronius måste för pallium utbetala 1,094£ mark silfver,
eller 36,000 rdr, till den påfliga stolen. Antar man, att hvarje
erkebiskop öfverhufvud ej lefde längre, än i medeltal 8 år, så
var det betydliga summor, hvilka utgick till Rom för denna
lapprisak. Från rikare länder tog påfven ännu högre afgifter;
så måste t. ex. erkebiskopen i Mainz betala 20,000 dukater
för dessa ylleband.
Pallium-drägten förfärdigades alltid i Rom med särskilda
ceremonier. Två hvita lam skulle på S:ta Agnes’ dag, d. 21
Jan., frambäras på altaret i S:ta Agnes kyrka af det klostrets
nunnor och efter gudstjensten emottagas af tvenne kaniker
utur Laternan, som skulle släppa dem i bete till dess
klippningstiden kom. Af deras ull, blandad med annan hvit ull,
gjordes sådana kåpor, hvilka sedan af en biskop välsignades i
S:t Petri kyrka och invigdes med vigvatten och helgadt
rökverk. Derefter lades den under allmän procession å det
altare, hvarunder S:t Petrus skall vara begrafven, och fick ligga
der, till dess att någon patriark eller erkebiskop skulle
dermed prydas och installeras i sitt embete.
Utom andra sätt att skattlägga landet, skickade påfven
äfven aflatskrämare, för att sälja syndernas förlåtelse. Bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
