Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 156 —
i de flesta fall äro fientliga — hotfulla eller lockande —,
men som även någon gång kunna vara vänliga och goda
och giva honom varsel om väntande faror eller olyckor.
Han kan möjligen glömma dessa hemlighetsfulla väsen
och hotfulla makter, när sommarsolen gassar på rödglänsande
granithällar och lättjefulla vågor, då allt — hav och himmel
— går i djupaste blått. Men de tränga sig på honom och
fånga hans tankar, när han en månskenskväll i augusti
återvänder från fänget. Dimman, som stiger upp ur skärgårdens
vikar, formar sig för hans blick till sällsamma skepnader,
som sträcka sina armar efter honom och vilja snärja honom
i sina garn. På tångbädden vid stranden, där det landdrivna
skummet lyser vitt i månskenet, kan han tycka sig skönja
havsfrun, som lämnat vågornas rike. Sin blåa slöja har hon
kastat av sig; gyllene smycken glimma i hennes mörka,
böljande hår. Lättjefullt sträcker hon ut sina förföriska lemmar
på den mjuka bädden, frestande fiskaren att glömma maka
eller fästmö. — Och när han i den mörka höstkvällen,
utsträckt på den hårda bädden i fiskarbastun, lyssnar till
regnets brus och stormens och vågornas dån, då kan där
ur stugans svarta mörker och elementemas raseri växa fram
en förlamande skräck, som tar honom i sitt våld. Han tycker
sig höra tassande steg i förstugan. Det är «dödingama»,
de offer, det rovlystna havet skördat, som ej finna ro i sina
kalla, våta gravar utan längta till stugans värme. Han
tycker sig höra deras fingrar treva efter dörrhandtaget och
vattnet drypa av deras söndertrasade kläder. Kallsvetten
springer fram på hans panna; han väntar vart ögonblick,
att stormen skall rycka upp dörren och de hemska gästerna
träda in för att gastkrama honom i sina våta armar. —
Eller när han i sin lilla farkost ute på öppna havet
överraskas av misten, som i tunga, gråa skyar välter fram över
de grönskiftande djupen, insvepande himmel och hav i ett
ogenomträngligt töcken, då känner han sig i de onda
makternas våld, ensam, övergiven av allt varmt, gott, ljust och
vänligt i livet. Ur den tätnande töckenslöjan nås hans öra
av underliga ljud, än svaga och snyftande som i stilla sorg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
