Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dömela Nieuwenhuis.
»Jag hoppas ingenting af
parlamentarismen, just emedan
jag är medlem af ett parlament,
just därför att jag på alltför
nära hall sett hela komedien.»
Så ofta hör man små elakheter
utkastas emot socialister, som varit
religiösa. Det är mycket enfaldigt. Ty
det, att en person utvecklas, är intet
att göra sig lustig öfver; och det är
utveckling ait lämna » den heliga tron »,
hvilken man uppfostrats i och därför
kommit att omfatta. Däremot är den
motsatta vägen, att från fritänkare bli
modärn-kristen, spiritist el. d., högst
obegriplig och löjlig.
Nieuwenhuis (uttalas:
ni-venhåjs) har kommit till
det socialistiska
arbetarepartiet från de religiöses
läger. Jä, han har, såsom
förut meddelats, t. o. m.
varit protestantisk präst
och var på 1870-talet
modepredikanten framför alla
andra.
År 1879 skedde hans
»omvändelse», som
naturligtvis väckte största
uppseende i hela Holland. Han
bröt med kyrkan och gick
öfver till socialismen.
Samma år grundade han
de holländska socialisternas
hufvudorgan »Recht voor
allen» och deltog med
största ifver i såväl den
muntliga som skriftliga
agitationen. För att hans
lands proletärer skulle få
lära känna Karl Marx’
underbara och grundläggande
arbete »Das Kapital»,
utarbetade Nieuwenhuis en
sammanträngd
framställning däraf, »Kapital och
arbete», som af många
betraktas såsom den mest
lyckade af alla populariseringar. Ett
stort antal andra broschyrer jämte
otaliga’ tidningsartiklar af hans hand
hafva mäktigt understödt den
socialistiska propagandan i Holland.
Bland dessa Nieuwenhuis’ inlägg
förtjänar äfven särskildt nämnas hans
kritisk-historiska afhandling om »
Guds-begreppet», dels emedan den är så
klar och uttömmande, dels därför att
den tydligt nog visar, hur fri den
forne prästen blifvit från den gamla
surdegen. Han skildrar med otaliga
exempel från historien, huru
gudsbe-greppet uppstått och utvecklats; han
genomgår med skärpa »bevisen för
guds tillvaro», och han af slutar sin
lugna och likafullt så kraftiga
framställning med en skildring af de
fattigas ställning i det kristna
samhället. Det är en broschyr, som väl
förtjänade att blifva öfversatt till sven-
skan, liksom den finnes tolkad på
flera andra språk.
Under åren 1888—-91 var
Nieuwenhuis medlem af den holländska
riksdagen. Och då hade han ju också
tillfälle att lära känna det
parlamentariska bedrägeriet och inse dess
minimala betydelse för ett parti, som
satt såsom sin uppgift att undergräfva
kapitalistsamhället och arbeta för ett
socialistiskt samhälle. Så yttrade han
också på den internationella
arbetare-kongressen i Paris 1889, rättfram och
ärlig som han är: »Jag hoppas
ingenting af parlamentarismen, just
emedan jag är medlem af ett parlament,
just därför att jag pä alltför nära Håll
sett hela komedien».
Han insåg också snart, att i
riksdagen var icke hans plats. Ute i
agitationen, där kunde han verka,
handla och upplysa de efter bild-
ning och kunskap trängtande
massorna.
Den preussiska socialdemokratien
blef honom- en alltför matt socialism
och han närmade sig allt mer och mer
den kommunistiska anarkismen, för
hvilken bl. a. Krapotkin gjort sig till
en så varm och beundrad talman.
Nieuwenhuis’ främsta arbete är en
populär-vetenskaplig socialismens
historia, som utkommit i tre band
under titeln: »De geschiedenis van het
socialisme.»
Domela Nieuwenhuis är nu en
gammal man; han är nämligen född år
1846 i Amsterdam. Hur han ser ut,
det veta ju Brands läsare mer än väl,
då hans bild, som var införd i
julnumret, åter framträder här (efter
hans sista, förträffliga och vackra
porträtt, som då ty värr kom oss för
sent tillhanda). Vi ha åter bifogat det
till denna vår korta biografiska skizz,
enär vi våga antaga, att många nya
läsare af Brand komma till nu vid
nyåret och de vilja för visso också se
den nutida Internationalens
grundare, Ferdinand Domela Nieuwenhuis,
— och julnumret är, såsom sig bör,
slutsåldt.
(Snistop.
En krigskorrespondent till ett af
storborgare bladen skref för kort tid
sedan bl. a., att »hvar och en, som
deltager i ett krig, blir fredsvän.»
Därmed trodde sig korrespondenten
ha sagt någonting
särdeles klyftigt. Han menar
naturligtvis, att krigets
grymheter äro så
fasansfulla, att den, som ser dem
på nära håll, måste fatta
hat till allt hvad krig
heter. Men han har äfven
sagt något annat, sig själf
ovetande; han har sagt,
att så till den grad
trögtänkta, så till den grad
ohyggligt dumma äro
människorna, att man, för att
få dem att förstå krigets
ohygglighet och fredens
lugna lycka, måste sätta i
gång ett krig och slå ihjäl
samt lemlästa ett par
hundratusen fredliga
familjeförsörjare. En sådan
kolossal, en så enorm
argumentation är alltså
nödvändig för att få ett par
tusental tämligen passiva
fredsifrare bland de
öfver-lef vande!
Han har kanske rätt.
Och det är väl af samma
skäl,] det är så svårt att
få dem, som äro mätta,
att förstå och omfatta
socialismens idéer. Ty sådana äro
människorna. Om de själfva ha det
någorlunda drägligt, anse de allt vara
bra som det är. För att få dem till
anhängare af socialismen är vanligast
nödvändigt, att de först få lära känna
alla den utsugne proletärens kval och
bekymmer.
Men — icke alla, som deltaga i ett
krig, bli fredsvänner. Ty krig
förråar. Och många af de tappra
män-niskoslaktardrängarna blifva tvärtom
mera krigiska. Och liksom icke alla
bli fredsvänner, som upplefvat krigets
fasor, likaså bli icke alla, som,
kanske dagligen, känna hungerns kval och
fattigdomens förbannelse, socialister.
Ty äfven här är det kriget, som
förråar. Kriget, striden om brödbiten,
»kampen för tillvaron», den
blodigaste af all strid. Ofta är det den,
som gör oss blinda, som förråar oss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
