Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försimplar värt känslolif och gör oss
okänsliga för våra medmänniskors
fattigdom, okunnighet och lidanden.
»Alla politiska småsjälars konst
består i att förtiga och bemantla hvad
som är.» Detta citat efter Ferdinand
Lassalle anför » Socialdemokraten » mot
de finnar, som ej hälla på den finska
kraf-politiken, utan äro efterlåtna mot
tsardömet.. Men de, hvilka ock borde
pränta in dessa ord i sitt minne, äro
de ledande m. fi. inom det s. k.
socialdemokratiska ungdomsförbundet
och särskildt de många ute i landet,
som mycket riktigt mena, att vårt
ungdomsförbunds ställning är den
renaste, bästa och klaraste, men som
af fruktan för kritik utifrån vilja bilda
sprängklubbar för att, skyddade
bakom dessa, sedan arbeta för de åsikter,
vårt förbund förfäktar.
Ned med oärligheten! Fram med
eder hjärtans mening i allt och gynna
ej halfhcten och fegheten! Förgäten
aldrig, att »alla politiska småsjälars
konst består i att förtiga och bemantla
hvad som är».
I Sveriges riksdag ser man endast
kungakrypare och rojalistisk
ynklig-het. Det är ett land af hjältar! Ett
sannt ord har den bernadottska
dynastien icke på mången god dag fått
höra. Hur annorlunda förhållandet
är t. ex. i Österrike, att där finnas
de som drista sjunga ut, visade den
ultrakonservativa grefve Stérnbcrg och
socialdemokraten Pernerstorfer på ett
af parlamentets sammanträden för
kort tid sedan. Den förre angrep med
indignation de intriger och de
skandaler, som utspelas vid Frans Josefs
hof, och käjsaren själf skonades icke,
utan betonades om den åldrige
monarken — obs! det är den ständiga
frasen härhemma — just det, att han
är gammal, en gubbe, och »det
moraliska förfallets sjukliga företeelser
äro just oftast förekommande i
gubb-dldern», yttrade grefve Sternberg. Och
i sitt angrepp mot tronen biträddes
han, den konservative, åf den vakne och
eldige socialdemokraten, som likaledes
trakterade härskarfamiljen med en del
bäska sanningar. Men, så har man
också kommit så långt i
Ungam-Österrike att — tronen vacklar.
»Har du någonsin sett en ande?»
»Nej, inte jag, men min mormor.»
»Precis så har det också gått mej: Jag
har ingen sett, men min mormor stupade
alltid öfver dem, och i tillit till våra
mormödrars ärlighet tro vi på tillvaron af
andar».
Max Stirner.
KRIG.
I.
Det var krig för vår gud, för den
heliges lära,
För rätten att tolka hans ord;
Det var krig för vår gud och för
konungens ära,
Och blod skulle skölja vår jord.
Ty när kungen, den dyrkade kungen
så vill
Då måste ju folket med vapnen slå
till.
Det ringer, det ringer i kyrkan
Med döfva och manande slag1
Nu ägnar man guden sin dyrkan
På krigets och siaktningens dag.
Och klockornas döfva toner
De stiga mot rymdens zoner
Med människors kvidan och gråt.
Och mänskorna bedja och sjunga
Vid orgelns sofvande låt.
De bedja: »O, hjälp dessa unga!
O, herre, sträck du din signande
hand
Till alla, som dö för vårt
fädernesland.»
Och prästen där framme, han talar
Till folket från altarets rund
Om hemlandets stigar och dalar,
Som sköljas i siaktningens stund.
Han lofvar, att gud skall beskydda
Dem alla i slott och i hydda;
Han lofvar dem himmelens frid,
Om blott de försvara nationen
Och offra sitt lif i en strid
För den heliga blodsreligionen.
Och bönerna stiga och stiga
Mot guden i drömmarnes land:
»O, herre, hjälp oss att kriga
Och krossa vårt fiendeland!
O, herre, o, hör våra böner
Och hjälp våra stridande söner.
Som slåss för sitt fädernesland/»
II.
Där i landsvägens damm under
brännande sol
Tåga skarorna framåt till slakten;
Det dånar mot mark och det hvirflar
i skyn
Där arméen rycker fram genom
trakten.
Och sången den brusar i dånande
kör,
Den klingar mot himlenr den ekar
och dör.
Hör du, nu krigsguden talar
Sitt eldspråk till staternas folk.
Då måste kanonerna dundra
Och våld blifva sanningens tolk.
Och människor hetsas till döden
Och väpnas med hätskhetens dolk.
Nu blixtra och flamma kanonernas
gap
Och dånet kring nejderna rullar,
Och krutröken hvirflar och lägger
sig tät
Kring ängar och skogiga kullar.
Som en j ät tevulkan, somjnar öppnat
sitt svalg,
Röt kanonen sitt eldspråk i dagens
batalj.
Ser du) hur krigsguden höjer
Mot himlen sin blodiga hand,
Och ser du, hur lågorna flamma
I vrede mot himmelens rand.
Och ser du, hur gnistorna spruta
Från städer och byar i brand,
Där allt skall förödas till aska1
Till rök och till svartnande kol:
Det fliten och snillet uppbyggde
Skall tändas till sprakande bål;
Och rödt skola lågorna lysa
Och glöda mot rymdens kupol.
Kanonerna slunga sitt mördande skrot
Och gevären, de smattra och smälla.
Och krigarne stupa led invid led
Likt säden, som liarne fälla.
Kring ängarna forsar en rykande
flod
Af stupade människors lifsvarma
blod.
Hör du i fjärran braket
Af dundrande åskors knall?
Det är det rullande ekot
Från krigande staters fall. . .
Och sedan bataljen har rasat
Och skymningen lägger sig tung,
Då skola tusen förbanna
Sitt fädernesland och sin kung.
IIL
Slut var den blodiga slakten
Där människor dödats som djur,
Och allt kring den bördiga trakten
Bar märken af krigets kultur:
Förtrampad låg odlarens gröda
Och sköflad af krigarnes tåg;
Hvad seklerna uppbyggt med möda
Låg krossadt af drabbningens våg.
Och nu — nu går sorg genom landet
Till tusenclen fattiga hus,
Där hemmen ha krossats af nöden
Till intet, till aska och grus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
