Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brist på geni, lätt klifvit upp på en
af de aderton stolarna. Akademien
har nämligen ej kunnat underlåta att
lägga märke till deras poetiska snille
och smak :— i lysande uniformer.
Tegnér gjorde på sin tid
uppmärksam på akademiens kärlek till »stora
herrar och hof dekorationer». Dock
har i detta hänseende en ändring och
bättring inträdt. Fast akademiens
rykte blir alltjämt det sämsta.
De utanförstående författarna och
diktarna knyta nu hotfullt sina
mjölkhänder emot grefve C. D. af Wirsén,
hvilken i Oskar II:s opoetiska tid är
institutionens entreprenör.
Vid nästan alla inval har
akademien i alla tider häcklats. Så ock
ännu. De, som vilja så gärna som
de lefva in i den af dem så
högeligen föraktade församlingen, samt
deras vänner och uttrumpetare, är det
som bråka och klandra, häckla och
skria — ända tills deras tur kommer.
Jag är för min del förvissad, att
80-talets affällingar, som nu gny så
otäckt, komma in allesamman om
de få lefva. Bryggan är slagen,
första steget taget i och med den
neutrale skalden Karlfeldts inval
efter den historiska tråkigheten
Odhner.
Erik Axel Karlfeldt
introducerades bland de mera guldsmidda än
vittra aderton den 20 sistlidne
december. Han är född 1864 i
Folkärna socken i Dalarne. Har
tagit filosofie licentiaten och är
amanuens vid det s. k. kungl.
biblioteket.
Det är icke tio år sedan
Karlfeldt debuterade. »Fridolins visor»
och »Dalmålningar på rim» vunno
genast största bifall. Det är
något bondskt — ett nationellt drag
heter det visst? — vid Karlfeldts
diktning, och sådant slår an i vår
bakåtsträfvande tid. Det vore dock
högeligen orättvist att förneka, det
många af hans dikter höja sig till
den finaste poesi. Hans
målningar och visor äro alltid enkla och
oskrymtade, — icke uppblåsta såsom
fosterlands- och hjältedyrkande
poeters pompösa rimmerier; — om de
förtjäna utmärkelsen: en plats i
Akademien, är en annan fråga. Nu är
Karlfeldt emellertid där, och hans mission
blir väl närmast att slå ett slag för »de
unga», som Wirsén hållit borta från
tredje Gustafs af alla aspiranter så
förkättrade stiftelse.
Sä
Felfinnaren — feltagaren.
Reflektioner med anledning af
Strindbergs kvinnohat.
Det kan tyckas förmätet att vilja
rätta en sådan person som Strindberg.
Men när man läser t. ex. hans
»Götiska Rummen» är det omöjligt att
återhålla sin opposition. Strindberg
har kommit i den ställning numera,
att han antingen dyrkas eller lämnas
oantastad. Inte ens
fruntinimerstid-ningen motsäger honom, utan
undviker att bedöma honom för att sedan
aflägsna sig med någon allmän fras
om hans imposanta företeelse. Och
Strindberg är beundransvärd. Att
kunna skrifva alla slags böcker utom
tråkiga, det är storartadt. Goda och
dåliga, någon gång lugna, men oftare
ursinniga, någon gång med
rättfärdiga kraf, men oftare orättvisa, hålla
de dock alltid intresset spändt. T.
o. m. i »Götiska Rummen», som dock
med sitt gubbaktiga omtuggande och
sin ängsliga ockultism ibland är långt
ifrån »rolig», hållas dock intresset,
oviljan och motsägelselusten så starkt
vid lif, att man ogärna lägger den
ifrån sig förrän den är utläst,
AXEL KARLFELDT.
(Se art. Svenska akademien.)
Eftersom det skall vara så
ned-sättande att vara kvinna, eller vara
lik kvinnorna, smärtar det mig
naturligtvis att behöfva påstå: att
Strindberg är ovanligt fruntimmersaktig.
Hans bristande grundlighet, hans
illogik, hans förhastade och generella
omdömen, hans rent olofliga
subjektivitet och framför allt hans ringa
sanningskärlek, det är drag, som
återfinnas hos den typ af kvinna, han
och hans meningsfränder
uppkonstruerat. Bevisen för mitt påstående skola,
hoppas jag, framgå rätt klart af det
följande.
Det första, man i »Götiska
Rummen» — åtminstone om man är
kvinna — stöter sig på, är förf:s
upplysning om den enda million
arbetsföra män, som ha att försörja alla de
andra, synnerligast då de 21/a
millionerna barn och »hustrur utan yrke»,
som dessutom finnas i riket. Hans
gamla beskyllning mot kvinnan var
hennes lättja; nu är han så mycket
höfiigare, att den blifvit industriell
i mproduktivitet. Ty alla dessa hustrur
»utan yrke», således väl först och främst
bond- och torparhustrurna, vidare en
stor del af arbetarklassens gifta
kvinnor samt slutligen medelklassens
hustrur äro »improduktiva» och tynga på
mannen.
Har måntro Strindberg någonsin
varit på det äkta bondlandet? Hvar
gör han då af sina ögon? Den, som
har sett en bondgård, vet också, hvem
som där måste »idas» mest.
Kvinnorna stiga först upp, lägga sig sist,
ta sig aldrig »stunner» att hvila
da-gel (sofva middag), hvilket karlarna
däremot alltid göra, t, o. m. i
ondtiderna. Om vintern slutar
drängarnas arbetsdag på de flesta ställen kl.
4; men ingen skall tro att pigan eller
moran därefter också ha tiden för sig
själfva. Jag har kommit i
stugorna och sett kararna »midt på
blanka förmiddagen» sitta och läsa
tidningen; men jag tror aldrig
jag kommer att få se en
bond-»käring» göra det. Detta kan ju
de, som vilja, ta som ett bevis
på att kvinnorna motsätta sig
bildning och utveckling, och jag tar
det inte heller som ett odeladt
godt, men jag, som känner deras
bevekelsegrunder och vet, att de anse
det som synd att ta en enda
minut från sina hundra trängande
göromål blott för att skaffa sig
själfva ett nöje, — jag dömer dem
inte. Ett annat bevis för att de,
långt ifrån att vara lata, äro snikna
om tiden, är det förhållandet, att
de, då de ligga i barnsäng (en
belägenhet som Strindberg tycks
af-undas kvinnan) taga sig till med
något handarbete, så snart de kunna
få sitta lite uppe. En bondhustru,
som jag känner, har en längre tid
legat förlamad i nedre delen af
kroppen, men bland annat arbete
hon utförd t är, • att hon t. o: m.
spunnit garn. Ett af barnen
trampade rocken och hon låg i sängen
och beredde tråden. En del kvinnor
hålla äfven fast vid den gamla seden
att, då de gå ut i något ärende, ha en
stickstrumpa att arbeta på under vägen.
Att med sådana exempel för ögonen
få höra en okunnig stadsbo vårdslöst
utslunga den beskyllningen, att
»käringarna inte iss», är verkligen
retsamt. Den lilla procent af kvinnor,
som inte* idas eller lia det så ställdt
att de kunna öfverlämna
hushållsarbetet åt andra kvinnor — den enda
omständighet Strindberg någonsin
kunnat. få ögonen på, då fråga är om
kvinnans arbete i hemmet, — är
dock i jämförelse med alla de, som
både vilja och måste idas, så liten,
att det inte är ärligt att bygga hela
sin bevisföring därpå.
Jag förmodar, att det första bland
allt produktivt arbete är arbetet i
jorden; och däri deltaga kvinnorna, och
det ha de alltid gjort. De plocka
sten på åkern, hacka torfvor, breda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
