Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upptänkliga vis för att få lifvet ur
henne och kunna gifta sig med Lotta.
Nu drogos alla Lottas gamla synder
fram och skvallret gick från skär till
skär, tills det också kom till Enskär.
Men samtidigt kom Lotta själf dit
med allt sitt pick och pack och
förklarade att Björköbonden låg efter
henne och pinade henne natt och dag,
så att hon inte hade någon lefvande
ro utan fick komma hem för att få
fred.
Enskärsfolket voro nöjda med det,
de hade redan förut tänkt föreslå
Lotta att flytta hem, ty mor var så
gammal och skral, så det var inte
stort bevändt med hennes arbete
numera och Anna var ännu för ung att
sköta allt.
Så blef det då satt punkt efter
Björköhistorien oeh Lotta stannade
hemma och vårdade de gamla
föräldrarna tills de dogo.––––—
Fem år hade förgått; Lotta satt
ensam ute på Enskär; gammelfolket
fanns ej mer, Erik var ute och
seglade och Anna hade tagit tjänst:
samma brinnande håg att komma ut
och se sig om i världen, som hade
drifvit Lotta själf i ungdomsdagarna
bort från Enskär. Lotta började känna
det ledsamt, hon var just inte skapad
att sitta ensam här i världen. Nu var
hon för gammal att fara ut och tjäna
och då återstod ej annat än att gifta
sig. Björköbonden hade blifvit
enk-ling och gjorde allt emellanåt en
af-stickare till Enskär, men han var inte
så ifrig numera med att tala om giftermål.
Anderson på Träskön slog också sina
lofvar omkring Lotta, ty hon satt ju
fast och välbärgad på Enskär, öch
pengar hade hon på banken, som
gamlingarna skrapat ihop.
Hur Lotta funderade, tyckte hon
att fyrtio år just var lagom ålder att
gifta sig, och så tog hon skidorna och
for öfver till Björkön först, ty
Björkö-bond’ ville hon helst ha, »för han
var liksom mer yfviger och spansk»
men Anderson var liten och skefögd,
»så han va inte så mycke te å komma
me». Åt Björköbond’ sa hon, att
om han inte skyndar sej och tar ut
lysning med henne till nästa söndag,
så låter hon lysa med Anderson på
Träskön. Därpå vände hon skidorna
och for raka vägen till Träskön, där
hon sade åt Anderson, att om han
inte tog ut lysning till söndagen, så
gifte hon sig med Björköbonden.
Sen for Lotta hem till Enskär och
satte sig att vänta på hvad verkan
hennes färd skulle ha och hvilken af
hennes friare som var raskast i
vändningarna.
Björköbonden kunde inte riktigt tro
på Lottas hotelse, ty de båda hade
nu haft liksom lite »kuttra sju» sig
emellan, så inte var det värdt för den
vindögde Anderson att göra sej
besvär. Men Anderson lät inte
tillfället gå förloradt; i slutet af veckan
infann han sig på Enskär med talman
och fästmansgåfvor och på söndagen
lystes det för honom och Lotta.
Björköbonden satt i sin bänk och
sneglade på Anderson, som satt där
så rak i ryggen, att det började
kännas riktigt obehagligt att se på
honom. Så läste prästen upp
lysningarna och främst på listan stod Lotta
och Anderson.
Då kunde Björköbond’ inte styra
sig längre utan började storgråta i
kyrkan, så hela församlingen vände
sig om och såg på honom. Lotta satt
i skymunnan uppe på orgelläktaren.
Hon tyckte, det var just som en liten
tröst att se Björköbondens sorg, ty
det var nog inte med så alltför lätt
hjärta hon seglade in i den
äktenskapliga hamnen med den vindögde
Anderson till styrman.
* *
I sanning tyckes det mig, att Öfverallt
där enskild egendom finnes och där alla
mäta allt efter pänningvärde, där kan det
ej hända, att det står väl till med staten,
så framt man ej till äfventyrs tror, att
där står väl till, hvarest allt godt tillfaller
de sämsta, eller där, hvarest alla egodelar
äro lämnade åt ett fåtal människor.
Thomas More.
En verklig jämlikhet är samhällskonstens
yttersta mål. Gondorcet.
Så
En agitators minnen.
Det är det besynnerliga med August
Palm, att han må knyta handen hur
hårdt han vill eller på talarestolen i
det fria sträcka ut armen så den
nästan tangerar den nedgående solens
strålar, han må se hur bister ut som
hälst, han gör ändock ett godmodigt
intryck. Och just det draget har
Kum, tecknaren, lyckats få fram,
både på det mindre lyckade omslaget
till »Ur en agitators lif» och på den
särdeles fina och storstilade
reklamaffischen.
»Ur en agitators lif» — det är just
en passande titel på August Palms
själf biografi. Ty hans betydelse är
som agitator, och det vill säga mycket.
Icke den smidiga hit-och-dit-vridaren,
som blir arbetarerörelsens
riksdagsman; utan den outtröttlige
»pratmakaren», såsom krypsjälarne nämna
det. Detta är gamle Palms ära. Och
som han varit ihärdig trots alla
motigheter, så intressera vi oss för hans
lif och läsa med spänd nyfikenhet
om hans ungdom och om alla
äfventyr, han såsom agitator varit med om.
Af hans memoarer, som utges på
Björck & Börjessons förlag, ha redan
tvänne häften utkommit, skildrande
hans barndom samt hans första
strider. Arbetet beräknas omfatta femton
häften (å 25 öre). Och om författaren
äri kommer, att någon gång servera
en och annan »historia», så veta vi,
att det blott skett för att han vill
krydda sina anteckningar — och visa
sin humoristiska talang . . .
I detta sammanhang vilja vi till
våra läsares förnöjelse anföra några
citat ur Sundsvallspressens ömkliga
jeremiader med anledning af, att Palms
pjes »Nemesis» uppförts i
uppkom-lings-träpatronernas hufvudstad.
Det konservativa eländet,
»Sunds-valls-Posten» suckar:
Vi tvifla på, att det finnes särdeles
många länder — utom vårt — där ett
dramatiskt alster af den art, som mäster August
Palms »Nemesis», skulle utan vidare
släppas fram öfver scenen, och ändå höra vi
alls ej till dem, som på något sätt i
oträngdt mål vilja inskränka på den
dramatiska ämnesfriheten. Men en pjäs, där
så pass ohöljdt som här lönmord försvaras,
och på ett sätt, som, åtminstone där
lämplig jordmån finnes för handen, kan
tolkas som om lönmord predikas — det
går dock sannerligen väl långt. Man kunde
visserligen anse sig kunna hoppas, att
någon sådan jordmån ej skulle vara till
finnandes i vårt land, , men den, som
känner andan inom exempelvis de Hinke
Bergegrenska ungdomsklubbarne, vet också,
med hvad man har att räkna.
(De Hinke Bergegrenska
ungdomsklubbarna? Nå, med den dumheten
jonglera ju både socialdemokratiska
och konservativa taskspelare, så däråt
är intet att göra; man kan blott
skratta.)
Och den s. k. liberala
Sundsvalls-blaskan, som äfven skrifver om
»Lönmordets evangelium», uttrycker sig
bl. a. som fölier:
När Bobrikoff och Plehwe föllo, gick en
suck af befrielsens lättnad genom världen.
Ty dessa representerade ett systematiskt
förtryck af en nation, och de, som fälde
dem, handlade ej af privata motiv, utan
såsom moget tänkande män, hvilka efter
allvarligt öfvervägande offrade sig sjelfva
för folket.
Utmärkt! Måtte »Sundsvalls
Tidning» komma ihåg dessa sina kloka
ord äfven om i andra land än
Ryssland »moget tänkande män» skulle
offra sig för folket genom att »fälla»
ett systematiskt förtrycks
representanter.
En suck af befrielsens lättnad. . .
Felfinnaren — feltagaren.
Reflektioner med anledning af Strin<1=
bergs kvinnohat.
(Forts. fr. n:r 1.)
Kvinnans produktion slutar ej ens
med allt hvad här redan upprepats.
Tänker man någonsin på, i hvilken
grad allt hennes arbete att
underhålla kläder och husgeråd egentligen
är produktivt arbete, emedan det
spar produktion? En stopp, en lapp,
en tvätt gör en gammal sak ny,
gör en förbrukad sak användbar
och nyskapar därmed dess värde.
Hvad är det annat än produktivt
arbete? Hvilket stort värde, ja ofta
allt för stort, har ej en länge stoppad
strumpa eller en barnskjorta,
hop-skarfvad af otaliga lappar, öfverblifna
vid linnesöm? Fattigdomens
kostsamhet ! Huru ödslar ej fattigdomen,
som inte har råd till material, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
