Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förelsen ske inom en och samma
egenskap. Därför kan den, som erkänner
kvinnan som förkrympt och outvecklad,
ingenting påstå om hennes
underlägsenhet. Hvad vet man i ett sådant fall
om anlagen? Vet man därmed, hvad
hon möjligen kunnat bli. Allt man
kan säga om en organism, som man
systematiskt underkastat tvång, är väl
just, att man sedan alls inte vet, hur
dess naturenliga utveckling kunde ha
gestaltat sig. Som ett enda litet
bevis på mannens vilja att hålla kvinnan
nere, vill jag blott påpeka det allmänt
kända faktum, att männen helst söka
sig en »dumblandad» hustru. Det
har ju sin naturliga orsak eller orsaker,
men hvad rätt ha de sedan att komma
och beklaga sig öfver hennes
»fördummande inflytande», huru hon
»drar ner» dem, »är likgiltig förderas
intressen», etc..
Möjligheten för mannen att
underkasta kvinnan allt slags
tvång har, med den logik som
är honom egen, kommit honom
att anse sig för hufvudsaken och
henne för ett slags bihang, hvilket
ger Strindberg anledning till
följande underliga resonnémang:
»Kvinnan har alltid orätt
gentemot sin man, därför att han är
mannen och hon bihanget till
mannen.» Ett barn har således
alltid orätt gentemot en kvinna,
ty barnet är blott ett bihang tiL
kvinnan, och detta kan sägas med
så mycket större skäl, som barnets
beroende af modern är faktiskt,
är naturenligt, under det att
kvinnans beroende af mannen blott
är konstgjordt. Men hvilken
säkerhet har Strindberg för att
kvinnan verkligen är ett bihang? I
hvilken hans uppgift är det som
han behöfver henne och hon alltså
kan komma så långt som att få
vara bihang?
(Forts.)
Den goda Louise.
Om Louise Michel, den modiga,
uppoffrande proletär-agitatorn, som
dog den 10 jan. i år, och hvilkens
vackra lefnadssaga Brand förut
berättat, har den franske författaren
Lucien Descaves meddelat några
minnen, som väl förtjäna att ock blifva
kända af en svensk läsekrets. Han
skrifver:
Hon, som omväxlande blifvit kallad
»Den röda jungfrun» och »Petrolösen»,
»den hysteriska» och »den galna»,
hon, som vi benämna med det enda
namn, som varaktigt skall bestå om
henne: den goda Louise, hon är icke
mer. Hon har gått bort utan att få
se förverkligad den dröm, som hon
alltid trodde hon skulle kunna gripa
med sin utmärglade hand, hvarje
gång hon bistod en olycklig, tröstade
en sorgsen, förband ett sår, hjälpte
en, som var fattigare än hon, hon,
som dock själf var sä fattig!
Hon har gått bort, uttröttad,
förstörd, förblödd, utmärglad intill benen
som en herrelös hund, och efter att
ha skänkt bort mer än tio millionärer,
om de bragt sig själfva till
tiggar-stafven genom sin ■ frikostighet, —
eftersom hon skänkt hela sitt lif åt
de fattiga.
Hon var likgiltig för den brist hon
själf ständigt led, okänslig för
försakelser, sjukdom, trötthet, fastor och
köld. Det skelett hon nu lämnar åt
jorden har irrat omkring nog länge,
för att nu ändtligen ha rätt att hvila!
Hennes sublima ädelmod har ofta
blifvit kalladt för galenskap. Då
tidningsmän foro till Clermont för att
se på henne, där hon satt i
cellfängelset, underläto dessa herrar icke
att påstå, att hennes plats icke var
där, utan på dåran stalten . . .
Ja, det var sant, hon led af ett
vansinne, den blinda godhetens, den
outtröttliga barmhärtighetens, den
oaf-brutna uppoffringens vansinne, den,
som icke väntar lön, hvarken i denna
världen eller i den tillkommande.
Men för detta vansinne finns det icke
endast en tillflyktsort, det finns hundra,
ja, tusen: alla ställen, dit hon kallades
af en sjuk, en sorgsen, en
vanlottad . . . Och det var icke hon, som
behöfde skötas, det var alla dessa
olyckliga.
Då man en gång på ett stort möte
förebrådde henne hennes fanatism,
utropade hon:
»Jag erkänner, att ni ha rätt, då
ni förebrå mig, att jag hyser hat. Ja,
jag hatar! Men förstå mig rätt. Jag
hatar härskarne, men icke de
under-kufvade. Jag vredgades icke på den
uppretade hopen, som tjöt omkring
mig i Versailles, men jag hatar dessa
människor, som i stället för att döda
en man och få lifstids straffarbete,
döda tusentals och sedan gå till ära
och makt.»
Men i grunden öfverdref hon sin
förmåga att hata; hon trodde sig
endast om att kunna det. Hon kunde
icke hata, hon kunde icke annat än
älska. Hon var skapad för att
uppoffra sig. Hon ägde ett hjärta af
guld, och hon skänkte af detta hjärta
oafbrutet. Måhända byggde hon det
framtida samhället i skyarna, men
personligen nedsteg hon för att vara
ett lefvande exempel på det goda,
för att oafbrutet utöfva det. I folkets
suveränitet såg hon den verksamma
godhetens suveränitet; hon lät sig
ledas af känslan snarare än af
reflek-tionen, emedan hon icke hade behof
af reflektionen * för att göra godt.
Otacksamheten gjorde henne icke
modlös. Hon var renhjärtad och
därför också af naturen godtrogen.
Hon som var fiende till dem, som
utpressade andra, blef själf ofta
utpressad och bedragen. Men hon
glömde det. Hvad behöfver den
källa, som vet sig vara outtömlig,
komma ihåg alla dem, hvars törst
hon stillat! .. .
Man behöfver endast ha talat
fem minuter med någon, som
kände den goda Louise, för att
få höra något godt om henne.
Alphonse Montégut har berättat
mig, att han och hans vän Georges
Menzy mötte henne en gång midt
vintern klädd .. i trasor, i
verkliga trasor, så att hon darrade af
köld. Trots hennes motstånd
drogo de henne med sig till en
bazar för färdiga kläder, där hon
kläddes upp från hufvud till fot.
Hon bad att få ta med sig sina
gamla lumpor.
»Hon tänker väl gifva bort
dem,» tänkte Montégut och Menzy.
Ja och nej. Då hon kom hem,
tog hon på sig sina paltor och gaf
bort de nya kläder hon fått.
En annan gång gick Montégut och
hälsade på Louise Michel, som ett par
dagar förut hade blifvit sårad i le
Havre af anarkisten Lucas. Louise
låg till sängs. I hennes bostad syntes
en man, som Montégut icke kände,
komma och gå, som om han varit
hemma hos sig.
»Hvem är det?» frågade han Louise.
»Det vet jag verkligen inte»,
svarade hon helt lugnt. »Han gick väl
ute och hade ingenstädes att bo, så
såg han, att dörren stod halföppen
och gick in, och jag har låtit honom
vara här. Ah, han gör mig
ingenting! Han kokar visst litet åt sig
ute i köket och ligger där och talar
knappt till mig. Säg ingenting åt
honom, det gör ju ingenting, att han
är där!»
På samma sätt var det, då hon
bodde i London. Alla pängar hon
fick eller förtjänade gingo genast till
okända, till främlingar, som klappade
på hennes hjärta som på en dörr,
som man anvisat dem.
LOUISE MICHEL
född 1833, död 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
