Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
socialdemokratiska” arbetarepartiet bör
bestämdt taga afstånd från de
anarkistiska partibildningarne och vid
lämpliga tillfällen sakligt bemöta de
anar-kiserande teorierna.» För detta
uttalande röstade bl. a. F. O. Björkman,
Branting, A. Danielsson, Palm, Sterky
och Ziesnitz.
Motsidans förslag hade följande
lydelse: »Då socialismens mål är att
afskaffa klass-samhället och
löne-sy-stemet, anser kongressen att alla
personer, som ärligt hafva samma
närmaste uppgift, böra anses som goda
medhjälpare, vare sig de kallas
anarkister eller något annat.» För detta
uttalande röstade bl. a. Hinke
Bergegren och Nils Wessel. Bland de
neutrala märktes Anton Andersson, R
Hansen, A. H. Janhekt, C. L.
Lundberg och F. V. Thorsson.
I en annan resolution uttalade sig
kongressen mot sådan agitation, »som
upphetsar massorna till
våldshandlingar mot enskilda», samt beslöt att
»partiet bör deltaga i valen till
riksdagen och
kommunalrepresentationerna, så snart den allmänna rösträtten
är genomförd eller rösträtten i
väsentlig mån utsträckts, dock endast som
fullt själf ständigt parti och utan att
för arbetarnes ögonblicksfordringar på
samhället uppge något af sin
principiella motsättning till de borgerliga
partierna.»
Till de särskilda socialdemokratiska
kommunerna hänsköts att afgöra, om
det kunde anses klokt deltaga i valen,
till andra kammaren under
800-kro-nors-strecket. »För öfrigt beslutar
kongressen att, under afvaktan på den
allmänna rösträtten, uppfordra partiets
agitatorer att energiskt och
systematiskt bedrifva den rent socialistiska
propagandan. För detta uttalande
röstade 38 ombud, bl. a. Anton
Andersson, Björkman, Branting, A.
Danielsson, R. Hansen, Palm, Sterky,
Thorsson och Ziesnitz. För ett uttalande
om att »den parlamentariska
snigelvägen icke kan vara
öfverensstäm-mande med folkets tankar och behof»,
röstade 10 ombud, bl. a. Bergegren,
Janhekt och Wessel. C. L.
Lundberg »röstade af princip icke».
Dessutom beslöt kongressen att
antaga den å* förra kongressen antagna
resolutionen i »våldsfrågan», som
samlade 29 röster mot 19 som tillföllo
följande af Hinke Bergegren
framlagda förslag:
»Kongressen uppmanar, då ju
alltjämt frågan om arbetarpartiet bör söka
öfvergå från ord till handling gång
efter annan dyker upp från såväl s. k.
moderata som s. k. radikala talare,
till partiet hörande föreningar att taga
under allvarligt öfvervägande, hvilka
medel arbetsklassen måtte använda
för att nå de mål, som partiet såsom
socialdemokratiskt satt upp, samt att,
om det stora flertalet skulle anse, att
en gång kommer antagligen partiet
att behöfva gripa till våld, det må i
föreningarne diskuteras om, hvilka
våldsmedel som kunna anses såsom
de mest praktiska på samma gång
som de mest möjliga.»
I fråga om »den allmänna strejken»
antogs följande af Per Eriksson
föreslagna resolution:
»Kongressen förklarar, att en om
icke allmän så dock kraftigt
organiserad storstrejk, riktad mot någon af
samhällsorganismens sårbaraste
punkter, kan under lämpliga konjunkturer
användas som ett af arbetarepartiets
propaganda- och maktmedel för att
genomdrifva sådana politiska och
ekonomiska fordringar, som mognat i
folkets medvetande.
Dock förklarar kongressen på det
bestämdaste att den ej anser det
politiskt klokt och ej heller möjligt att
fastställa en bestämd tid när
storstrejk skall tillgripas, utan må
tidpunkten för densamma dikteras af
därför lämpliga politiska och ekonomiska
situationer, som möjliggöra ett
framgångsrikt begagnande aL äfven detta
arbetareklassens maktmedel».
Detta var partiets första uttalande
i st or strejksfrågan. Det antogs
enhälligt. För å denna kongress
förekommande öfriga frågor af vikt samt
för de öfriga kongresserna redogöres
i ett kommande nummer.
13evolutions~pro~
klamation.
Från kamrater i Finlands aktiva
motståndsparti ha vi till införande
i »Brand» mottagit följande
proklamation, som nu spridts i 100-tusental
i Finland:
Medborgarei
Blodbadet i Petersburg den 22
januari var icke likställbart med en
vanlig arbetarorolighet. Från denna
dag börjar ett nytt skede i kampen
mot enväldet. På denna, den
ohyggligaste dag, som Rysslands
hufvud-stad någonsin skådat, föddes
revolutionen.
Finland är numera jämte Sibirien
den enda del af ryska riket, där
en-våldsregeringen kan känna sig
relativt lugn. Finska folket fortfar att
sätta sin lit till grundlagar, som
regeringens våldsåtgärder för länge
sedan gjort kraftlösa, till en
landt-dag, hvars fordringar hvarje dag
åsidosättas genom nya våldsdåd,
hvars värdighet redan kränkts så
djupt att densamma ej mera kan
återupprättas. Om icke våra
städers arbetare hade lagt i dagen sin
sympati för revolutionen, hade hela
vårt samhälle framstått som en overk-
sam åskådare till denna jättekamp,
på hvars utgång dess egen
räddning beror.
Skall Finland fortfara att
underhandla med Rysslands
blodbesud-lade förbrytarregering? Skall
Finlands röst allena saknas i det
tusenstämmiga rungande ropet: »ned med
det ryska enväldet», som i denna
stund fyller hela den civiliserade
världen? Skall Finland fortfara
med att inför Nikolai den sistes tron
petitionera om återställandet af sina
rättigheter? Slutligen: Skall
Finland söka lugn, när den afgörande
striden står för dörren, för att icke
desto mindre, sedan enväldet fallit,
göra anspråk på segerns frukter ?
Om så sker, har Finlands folk
själft förspillt sin inre
själfständig-het för en oöfverskådlig framtid.
Ty det Ryssland, hvilket framtiden
tillhör, skall icke blifva hågadt att
medgifva en själfständig ställning
åt ett folk, som offrat så litet för
den frihet, det själft fått köpa med
strömmar af blod. Rysslands
revolutionära regering skall icke känna
sig äga några förpliktelser mot
Finland. Polen och Kaukasien, som
tagit en aktiv och betydelsefull del
i kampen, skola långt framom
Finland ha rätt att dela segerns
vinningar. Åter en gång skall vårt
öde icke bero af vårt eget
uppträdande i ett afgörande ögonblick utan
på slumpen, på andras gunst och
nåd.
Detta får icke ske. Ännu kan
Finlands folk visa, att det är redo
att för sin framtid offra lif och
blod. Ännu kan det genom att
öfvergå till aktivt motstånd bereda
regeringen, verkliga och stora
svårigheter och sig själft möjlighet att
återfordra sin rätt vid den stora
uppgörelsen.
Må vi bereda oss till väpnad kamp.
Revolutionen står för dörren. Må vi
deltaga i den. På den allena beror
Finlands framtid.
Finska aktiva motständspartiet.
Brand.
Med hvarje nummer går det framåt. Nya
läsare komma ständigt till. Och Brand
får mottaga nya och åter nya bevis på den
varmaste sympati. Det är ett glädjande
framå tskridande.
Men därför får agitationen icke
förslappas. Tvärtom /
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
