Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormen i öster.
Det brinner och glöder på
himmelens rand
och åskmolnen samlas i öster;
det drager till storm uti tsarernas
land,
det mullrar af hotande röster.
Signalen är gifven från Asiens haf
af Japans tusen kanoner;
och folkets tyranner, de reda sin
graf
vid krigets dundrande toner.
*
Men folket, som sofvit i sekellång
natt,
i natten med dunklaste gömmen
där lögnen och våldet som domare
satt
i armodets härskaredömen.
Ack, folket det söfdes med
psalmernas låt
som steg ifrån prästernas rader,
med helig Maria i himlarnas ståt,
med tsaren, dess jordiska fader.
*
De lefde för tsaren, betalte sin slant
till skatter, som fur st ar ne gödde;
de drefvos af hunger till af
grundens brant
och tåligt i kriget förblödde.
Och fromma som oxar de bur o sitt
lass
och aldrig de klagat i nöden:
de knaprade benen och drucko sin
kvass,
och glada de gingo mot döden.
*
Och Rysslands heroer i armod och
nöd
de stridde förgäfves för rätten.
De ledo som hjältar martyrernas
dod
i kval på den snötäckta slätten.
Då steg där ur mörkret en
gryningens fläkt,
en ljusning i seklernas dimma!
Se, folket ur dvalan blef ändtligen
väckt
till uppbrottets bäfvande timma.
*•
Det drager till storm öfver haf ’
öfver fjärd,
öfver Rysslands väldiga nejder;
det dånar, det brakar kring hela
vår värld,
nu sias om upprorets fejder:
Det är ryssarnes hämnande
uppror sstorm,
som ut öfver landen nu strömmar;
det är folket som bänder på
samhällets form,
fullbordande seklernas drömmar.
*
Nyss smälde ett skott, nu hörs
bombens krevad
och stormsånger dånande skalla.
Snart skipas det rätt från en rest
barrikad
och tronen är dömd till att falla.
Ty då rätten förkväfves och ej
finner tolk
och folket det lyngcs af bojor,
då gäller ej annat än bomb eller
dolk
— då går storm ifrån blusmännens
kojor.
Leon Larson.
B.
Fyrypare.
Med anledning af prokurator
Johnssons afrättning hade det finska
prästeståndet en debatt, under hvilken hrr
Valle och Schroderus ville till
protokollet afgifva sitt högsta beklagande
af det skedda. Sådan är alltid
kry-pares sed: att ta afstånd, och göra
det i tid och otid, utan att någon
människa frågat efter deras höga
beklagande.
»Social-Demokratens» redaktör, hr
Hjalmar Branting, hör till detta slags
försiktighets-politiker. Men han har
tillika den tråkiga ovanan, att vilja
ständigt spela skolmästare, en roll
som gör honom enbart löjlig. Nu
hände att Stockholms-klubbarne den
5 dennes hade ett offentligt möte, där
jag var anmodad hålla föredrag, och
att sedan följde en demonstration, som
gaf hufvudstadens angifvare- och
kristliga förfäelsepress anledning att tjuta
värre än ilskna hundar som fått smörj.
De samhällsbevarande hade fällt sin
dom. Hr Branting var tvungen att
— ta afstånd. Icke från de
samhällsbevarande — åh, bevare oss milde
herre etc. — nej, från de
entusiastiska demonstranterna. Och som han
icke visste något om mötet — ty
tidningen var så upptagen af de
speciella öfverklassnöjena »Nordiska
spelen», att den ej kunde skicka någon
referent till det stora arbetaremötet i
A-salen, — så citerade han
prästtidningen »Vårt land» (och fick äfven
ett välförtjänt erkännande för sitt
vackra förhållande). Men hr
Branting låter tydligt påskina, att han ej
är säker på, att den värda kollegan
refererar alldeles sannfärdigt; och
ändock gör han sina reflexioner öfver
det citerade samt anfaller
föredragshållaren för de citat, som hr Branting själf
icke litar på äro riktiga. Detta
tillvägagångssätt är karaktäristiskt för
den hederliga pressen.
För att sedan visa att han icke
står ensam bland socialdemokratiska
»gentlemän», inför han i »Soc.-D.» hr
V. Rydéns resonnerande om saken,
han som också angriper föredraget,
hvilket han icke hört utan blott
känner af tidningar, hvilkas uppgifter han
själf påvisar äro opålitliga.
Och sådana motståndare är det, man
vill, jag skall svara!
Nå, jag vill då börja med att
öppet erkänna, att jag icke vill eller kan
beklaga att usla strejkbrytare få smörj.
Ja, att jag menar, att våra
Sörviks-kamrater, som nu dömts till 35
månaders fängelse, endast ha gjort, hvad som
striden ofta kräfver. Däremot beklagar
jag djupt dem och deras familjer,
hvilka skola så hårdt straffas.
Brackorna af alla färger må skria
så högt de gitta, — ärliga och vakna
arbetare skola förstå mig, därför att
jag uttalar deras egna tankar.
Och icke heller lär någon socialist
vara emot, att, då officerare, dessa
som mottaga aflöning för att öfva sig
och öfva andra i brodermord, i sin
högmodiga förryckthet vilja och få
sätta sig öfver den allmänna lagen,
vi måste tänka på ett sätt att
försvara oss. Jag berättade i mitt
föredrag, att några af
människoslaktaryr-ket förgripit sig på en af våra
kamrater, som spridde löpsedlar om
mötet bland soldaterna, och jag
framhöll, att alltså måste vi, om de tänkte
så fortsätta, se till, om ej vi borde
införa den propagandan att svara med
samma taktik.
»O . .. . o . . . . o nej!» bräka alla
samhällsbevarande får, af alla färger.
»Vi ha lagen och skola fordra
reformer, om lagen icke är tillräcklig.»
Och det säga t. o. m. de, som själfva
alltid predika om —
ftZasslagstiftnin-gen. Må de erinra sig sina egna ord
vid högtidliga tillfällen: att lagarne
stiftas af de härskande till de
här-skandes förmån.
De förtryckta måste således vara
betänkta på, att stifta sina egna
lagar, om de se att de skändliges
öf-vergrepp gå för långt.
Socialdemokraterna Branting och
Rydén morra, — de och polisen.
Hinke Bergegren.
Den röda fanans
kompromiss med korset.
Att bevara åt sig borgarnas
»aktning» och »sympati» är den
kompromissande socialdemokratin mycket kärt,
och därför törs den ej proklamera
storstrejken eller vara
försvarsnihilis-tisk eller alltför radikalt angripa reli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
