Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gionen eller ens direkt bekämpa
densamma, ty se, patriotism och
religion äro nu på modet och
storstrejken mycket misshaglig för
»herrskapsklassen». Utan socialdemokratin
kompromissar och går gärna med på att
sjunga en patriotisk sång eller en
gudlig psalm om den så finner det
fördelaktigt!
I skytteföreningarna — så säger den
socialdemokratiska pressen i skön
harmoni med den borgerliga — kunna
öfver- och underklass (hvad för slags
»öfver» och »under»?) räcka
hvarandra tassen; här ha kapitalisten och
proletären, »söner af samma land»,
någonting gemensamt!
Hvad åter religionen beträffar, så
bekämpar socialdemokratin endast dess
»missriktningar» — kärnan,
gudsbe-greppet, låter den vara i fred — samt
har punkten »religionen privatsak»
på sitt program.
Afsikten med all denna
borgarkur-tis är ju att på så sätt vinna så många
medlemmar som möjligt åt det
socialdemokratiska partiet. Men att på
samma gång en mängd nationalistiska
och klerikala element, som ej kunna
vara annat än till den största skada,
inkomma i partiet och orsaka
för-sumpning, därpå tyckes man icke
tänka. Se emellertid blott på vissa
af partiets ledare och man skall ej
kunna förneka de skadliga följderna
af ofvanstående praxis.
Många socialdemokrater anse
mycket riktigt, att kristendomen är en
kulturfientlig vidskepelse, men de vilja
dock icke genom en öppen kamp mot
kristendomen stöta ifrån sig en massa
folk, som visserligen tro på
kristendomen, men som dock — mena
socialdemokraterna — kunna vara
nyttiga såsom valboskap och agitation.
Men denna »nytta» reduceras
betydligt af den skada, dessa kristna,
klerikala och frireligiösa göra partiet
genom sin trånga syn på tingen och
sina religiösa fördomar, hvilket allt
inverkar på partiets tendens och
sätter sin prägel på dess beslut och
handlingar.
I Norge är det socialdemokratiska
partiets religionskurtis en fullständig
skandal, det visste vi förut och än
tydligare framgår det af artikeln i
»Til frihet», som finnes öfversatt i
detta nummer af Brand.
Vi se, hvart kristendom sfjäsket har
fört socialdemokratin därstädes. Det
är ett rent hopplöst elände. Den röda
fanans kompromiss med korset!
Om den svenska socialdemokratin
ännu icke hunnit så långt i kristlig
försumpning, så är den i alla fall på
god väg tack vare moderata,
kompro-missdrifvande krafter.
Det är i sanning bedröfiigt. Är en
sådan socialdemokratisk rörelse
verkligen en kulturrörelse, såsom den gärna
vill kalla sig? Skall den en gång
kunna åvägabringa en genomgripande
förändring af det bestående,
förverkliga socialismens ideal?
Nej! Intet socialistiskt parti skall
kunna oinhvälfva samhället, så länge
det icke först bekämpat religionen.
Ty det är fåfängt att söka
åstadkomma revolution med ett folk, som
icke frigjort sig från religiösa
åskådningar och bruk samt från hierarkien,
— det visar bl. a. Spaniens
misslyckade revolutioner.
När en revolution misslyckas, beror
det på att de nödvändiga
förutsättningarna saknats, att folket icke varit
förberedt och icke förstått att föra
revolutionen dit det ville.
Därför måste vi förbereda folket
för en kommande revolution. Ocli då
måste vi också hos våra
klasskamrater bortarbeta den religiösa
fördum-melsen, den fega underkastelse den
predikar, försoffningen, trångsyntheten,
auktoritetstren, det andliga slafveriet
under gängse fördomar, hvilket allt
varit och är orsaken till det sociala
eländet och förtrycket. Endast med
män och kvinnor, som frigjort sig
från religionen, som alltid är en af
det beståendes grundvalar, kan en
social revolution genomföras och ett
högre samhällsskick därpå uppbyggas
och vidmakthållas. Saknas dessa
förutsättningar blir revolutionen ett fiasko.
Religion, underkastelse och förtryck
följas alltid åt.
Historien visar oss genom
ovedersägliga fakta, att. tider, då religionen
djupast behärskat människornas
sinnen och deras yttre lif samt då
prästerskapet haft sitt största inflytande,
alltid karakteriserats af kulturellt
dödvatten, af det största såväl andliga
som lekamliga slafveri och förtryck.
Såsom t. ex. medeltiden,
kristendomens storhetstid, tydligt visar.
Å andra sidan finna vi, att tider,
då ett folk frigjort sig från religion
och hierarki, just varit revolutionära
tider, då folket rest sig ur nesligt
slafveri, då utvecklingen på några dagar
gjort framsteg, hvartill annars behofts
årtionden. Betrakta blott franska
revolutionen, som föregicks af en
period, då kristendomen måste vika för
ateismen, då forskningen blef fri på
de religiösa fördomarnas och
klerika-lismens bekostnad, då förnuftet
besegrade vidskepelsen. Såsom en följd
af denna allmänna andliga frigörelse
kom revolutionen, som annars varit
omöjlig.
Socialisterna måste därför bekämpa
religionen, hvilket ju ingalunda
betyder intolerans mot de religiösa,
såsom våra antagonister i denna sak
velat göra troligt. Nej, det är saken,
icke personerna, vi bekämpa!
Och vidare: bort med detta
bedrägliga tal om att Jesus skulle ha varit
socialist, att socialism och kristendom
skulle ha samma vagga, hvarmed
många socialdemokratiska agitatorer
söka vinna de kristna på sin sida
och som de också ofta själfva tro på.
Detta är emellertid en
feluppfattning af socialismens och kristendomens
i verkligheten helt olika härledningar
och väsen.
Kristendomen säger, att det är en
gud, som sänder oss allt slags socialt
elände, fattigdom, krig, slafveri och
förtryck, att vi ingenting själfva
förmå, att vi ska vara tåliga och nöjda
med vår lott, att vi ska vara
under-gifna öfverheten ehvad den är god
eller dålig, ty den är af gud, att
uppror mot öfverhetens tyranni är
syndigt, och slutligen att vi skola få
njuta den eviga saligheten i en
himmel of van jorden.
Socialismen däremot säger, att det
icke är en gud, som orsakar vårt
elände, utan att vi själfva äro skuld
till detsamma och att vi själfva kunna
ändra allt, att vi hafva moralisk
skyldighet att icke vara nöjda med det
som är dåligt utan arbeta
påförbättring, att öfverheten icke är af någon
s. k. högre makt utan af oss, att vi
icke ha någon skyldighet att finna oss
i öfverhetens tyranni, att vi icke begå
någon »synd» genom att göra uppror
mot detsamma, att »det härliga
landet» skall förverkligas här på jorden
och att vi skola göra det.
.*{: *
*
Sluter socialdemokratin förbund med
religionens eländighet, är steget
verkligen icke långt till Ossian Nilssons
»monarkiska socialism»! Den gamle
kungen tages åter fram ur skräpvrån,
dit socialdemokraterna i sina
strids-dagar slängt undan honom, aftvättas
den spott och smuts, de förut kastat
på honom, renoveras och ställes åter
upp på sin gamla hedersplats i
mänskligheten. Historieskrifvarna få en ny
epok i värdshistorien att behandla:
det monarkiskt socialistiska
samhället!!
Den kompromissande
socialdemokratin, som under allt detta
»utvecklas» till en alltmer sansad
salongsso-cialdemokrati, går vidare i galanteri
och låter alla »dåraktiga»
afväpnings-planer och världsfredsdrömmar lika
väl som den nu gouterade milis-lögnen
fara samt accepterar den stående
armén, men sätter en röd klut på
na-tionalflaggan, för att ta afstånd från
liberalerna, som ju i verkligheten slå
samma blå dunster i de enfaldigas
ögon.
Men nej, så får det icke gå!
Kompromissens tid är slut.
Uppkomlings-begäret inom partiet måste stäfjas.
Ärlighet och öfvertygelse besjäla alla
i striden för vårt stora framtidsmål.
Lucifer.
Socialdemokratins
utveckling i Norge.
(Efter »Til frihet!»)
Socialdemokratin har under de sista
åren skjutit stark fart i Norge. Den
har eröfrat sina första fem platser i
stortinget och har äfven fått repre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
