Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sentanter i flera stads- och
landtkom-muners styrelser. De
socialdemokratiska tidningarna — 6 å 8 till antal
— läsas af en stor del af arbetarne.
Betyder denna utveckling bland
arbetarne, att de nu behärskas af en
socialistisk anda, och att vi nu kunna
vänta en socialrevolutionär rörelse,
som skall grunda det socialistiska
samhället?
Den frågan få vi lätt besvarad, om
vi betrakta socialdemokraternas
verksamhet under de sista åren.
För ett par år sedan blefvo det
socialdemokratiska partiets äldre ledare
undanpetade på kongressen och ersatta
med nya, yngre krafter. De gamla
ledarne hade varit fanatiska och säkra
på sitt eget revolutionära sinnelag;
de nya voro mera toleranta mot
andra meningars representanter och ägde
icke denna prägel af järnhård tro och
fast stridslusta som de gamla. Men
det fanns inga betydliga principiella
skiljaktigheter mellan den gamla och
den nya kullen af ledare: båda voro
lika opportunistiska. Till dessa
nyvalda ledare ha kommit de
socialdemokratiska stortingsmännen från den
nordligaste delen af landet, och alla
ha de satt sin prägel på det
socialdemokratiska partiets verksamhet.
Först och främst har
socialdemokratin mera än förr lagt vikt på den
politiska aktionens betydelse för
arbetarne, åsidosättande den ekonomiska
striden. Strejker, anser man nu, böra
helst undvikas; de föra icke till
något resultat, heter det. Arbetarne
böra öfverlämna allt till sina valda
förtroendemän i stortinget och i
kommunen, enär deras vefksamhet skall
tillföra arbetarne vida bättre resultat.
I den socialdemokratiska pressen
och i partirepresentanternas
verksamhet i stortinget upptäckes lätt en
reaktionär och en utpräglad klerikal
tendens.
Fullständigt borgerliga teorier
omfattas af »Socialdemokraten», t. ex.
Ri-cardos teori om den fruktbara jordens
anspråk på högre ränta. Tidningen
söker för öfrigt ständigt att påvisa
öfverensstämmelsen mellan
kristendomen och socialismen, samt vill lefva
i fred och vänskap med prästerna,
hvilkas religiösa arbete tidningen
förklarar vara nyttigt och att det därför
icke skall motarbetas.
»Socialdemokraten» har t. o. m. yttrat, att
kyr-koministern »står i spetsen för det
bästa, det norska folket äger».
Tidningen bjuder hvarje söndag på sina
»söndagsbetraktelser», hvari
socialismen skärskådas genom kristliga
glasögon och hvari de mest reaktionära
och ofta rent löjliga meningar
utbasunas (såsom: »Gud har i tidernas
början skapat alla begrepp och
nedlagt dem i människornas hjärnor»).
De mindre socialdemokratiska
bladen sjunga på samma melodi. Hör
blott följande godbit af J. Birkeland
i »Nybrot» i Aalesund: »Socialismen
härstammar från den store nazaréen,
som måste offra sitt lif för sannin-
gen; hans lära var helt och hållet
socialism, men han fick inte se denna
sin lära fullbordad eller verkligg jord;
han måste dö. Men hans lära dog
icke, den spred sig öfver hela världen
och millioner människor bekänna sig
i dag till denna lära och deras mål
är, att den tid må randas, som kan
verkliggöra den.»
»Socialdemokratens» redaktör,
Krin-gen, har nyligen utgifvit en broschyr,
»Kyrkan». I den drar han till
försvar för statskyrkan, från teologisk
synpunkt.
Af arbetarpartiets stortingsmän är
Egede-Nissen icke förklarad
socialdemokrat, — han har förr representerat
vänsterpartiet; Berge är katolik: han
menar, att katolicismen och
socialismen sammanfalla, »ty båda
efter-sträfva något skönt». Han röstade
för den lag, enligt hvilken enhvar
anmälan om utträde ur
statskyrkan skall föreläggas ett kommunalt
inkvisitionstribunal, som skall
afgöra i fall anmälan sker af religiösa
skäl. Den tredje representanten,
Erik-sen, är präst i statskyrkan. Hans
pro-ganda genom föredrag i tidningen
»Nordlys» är genomsyrad af kristna
och jakobinsk-demokratiska
föreställningar samt blottad på all modärn
anda. De två andra stortingsmännen
äro passiva.
Socialdemokratiska partiet har —
för att fiska valmän bland de troende
— under flera år afstått från att
bekämpa de religiösa fördomarna, och
därför har det fått klerikala element
inom sina egna led, där dessa söka
att påtruga arbetarne sina all
frihetsträngtan och allt fritt tänkande
dödande meningar. Dock finnas bland
socialdemokraterna många, som äro
missnöjda med fjäsket för
kristendomen ; och dessa få någon enstaka
gång tillåtelse att med utsatt namn
och mycket lamt kritisera de kristna
dogmerna, men tills vidare äro de
tillbakaträngda af
kristendomsbeund-rarne.
För öfrigt har det
socialdemokratiska partiet varit upptaget af politiken
i stortinget. För små af prutningar i
budgeten, t. ex. inskränkning af några
tusen kronor i kungens eller i någon
prins’ apanage, ha partiets
representanter hållit dundrande tal i tinget,
och partipressen har ackompagnerat
med långa artiklar. Af de intriger,
som i stortinget spelas* mellan
politikerna af de skilda partierna, har det
gjorts stora nummer, såsom t. ex. den
ömsesidiga förebråelsen partierna
emellan att tala för mycket.
Dessutom förekommer inom partiet
alltid en massa debatt i tal och tryck
om de ständigt återkommande
valprogrammen, hvart år för kommunen
och hvart tredje år för stortinget,
dessa program, hvari uppställas
fordringar om en del mindre betydande
reformer (fritt skolmateriel och fri
bespisning i folkskolorna o. s. v.), som
socialdemokratiska partiet blott kan
ha litet hopp om att få genomförda,
och som, om detta lyckades, hvilket
kan tänkas med sådana reformer som
den om ålderdomsförsäkring, dock icke
skulle rubba ägandeklassens herravälde
det allra minsta och ej ens förbättra
arbetarklassens ställning en smula.
Med sådant har den norska
socialdemokratin sysselsatt både sig själf och
arbetarne, således med saker som icke
ha utvecklat arbetarnes åskådning på
minsta vis i socialistisk riktning, utan
som tvärtom hålla arbetarnes
uppmärksamhet borta från det första och
enda, som borde upptaga, besjäla dem,
nämligen kampen för att befria sig
från oket under bourgeoisin.
Agitera för Brand!
Ny värld.
En härlig dröm bland mina vakna
drömmar,
En dröm om hoppet på ett bättre;
när
Ett folk, en värld — från piska, ok
och tömmar
Som staten nu pålägger — frigjord
är.
Där finns ej nöd, ej hungersmärta,
Där klappar varmt hvart
brodershjärta,
Och kommunismen landets sköna
grundval är.
*
Det är en värld, där krig ej mer
föröda
Kulturens gyllne frukter på vår
jord.
Där vi ej mer för herrars nycker
blöda
Mot lönen; smulor ifrån deras bord.
Där allt från södra upp till norra
polen
Ett enda fosterland är under solen,
Och kvinnan fullt till mannens
jämlike är gjord.
*
Där domstolar blott äro ting man
minnes,
Och statens “ straffrätt“ sänkt i
glömskans haf.
Polis och fängelser ej mera finnes,
Ej heller någon lagbok och dess slaf
Auktoriteten sett sin sista timma
Och skingrad blifvit gudstrons tjocka
dimma,
Då åt tyrannerna har bäddats
straffets gr af.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
