Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen naturens andra ombud,
hennes medel liksom hon naturens.
I en ny skapelsehistoria skulle
kvinnan bli den först skapade, af
naturen begåfvad med de fysiska,
moraliska och intellektuella
egenskaper, hon hade behof, af såsom
släktets bärare. Men ett var glömdt:
hon var icke själfaflande. Mannen
måste till. Hans roll är nödvändig,
men därför ej den hufvudsakligaste.
Jag har med flit undvikit orden
öfver- och underlägsen, utan i stället
användt de naturliga och bestående
värdena öfver- och under -ordnad.
Mannen må anbringa sina
godtyckliga bestämningar hvar och hur han
vill, ett är dock säkert, att inom
könsföreningen är han den
underordnade parten, den andra personen,
att det just är han som är
bihan-get. Och det var det, som skulle
bevisas!
Detta förhållande visar sig ha
betydelse för »världsförklaringen».
Jag har alltid undrat, hvarför den
mänskliga utvecklingen behöfver gå
sådana förfärliga omvägar.
Hvarken en religiös åskådning eller en
historisk uppfattning har kunnat
komma mig att inse
nödvändigheten af en sådan mänsklighetens
ökenvandring, hälst människan ju
har förnuft. Den är heller ingen
nödvändighet, den är ett misstag.
Alltsedan hanens inblandning och
öfvertag har utvecklingen skett
efter oriktig princip, efter den
manliga i st. f. den kvinnliga. Det är
ju alldeles själf fallet, att den
kvinnliga principen erbjuder större
säkerhet för lyckan än hvad den manliga
kan göra, ty den kvinnliga
principen är detsamma som altruism,
emedan kvinnan, modern, honan af
naturen fått sig betrodd afkomman
och härigenom kommit till en helt
annan ansvarighet, till en helt
annan medkänsla, till en helt annan
intellektualitet, nämligen de ömma
omsorgernas, de praktiska
åtgärdernas, under det att mannen, hanen,
representerar egoismen, täflan,
striden, döden. Historien är också,
ännu den dag som är, ett
fortgående bevis på hanarnes täflan,
slagsmål, mördande. Ännu är lifvet,
såsom någon träffande uttryckt,
fullständig panik. Hur säger icke
Strindberg själf om lifvet: »––-*–-
bara det att du dragit fram ditt lif
så godt du kunnat, är enhjältedat;
och hvarje människa, som skaffat
sig fram till en naturlig död, är en
hjälte; hvarje död man förtjänade
ett monument, ty så svårt och
mödosamt är det att lefva lifvet–––––»
Det oaktadt talar han om plikten
att afla och föda barn. Ja, det
oaktadt kan han hafva en sådan
innerlig tillfredsställelse och
själf-förnöjelse vid tanken på allt hvad
männen åstadkommit: »Mannen är
människan, som ensam skapat hela
kulturen: åkerbruk, industri,
vetenskap, konster, litteratur, hvars fruk-
ter han bjudit sin kvinna». Så stor
som mannen är, är det sannerligen
inte underligt att den gamle och
erfarne Muchail affattade sin
afton-»bön» i följande högstämda ord:
> Jag sörjer, Gud... förstå mig hur jag menar.
Jag ville vara kvinna för att helt
Få älska mannen såsom han förtjänar.»
Och dock, hvad är väl gjordt?
Ännu ha inte maskinerna »lättat
arbetets börda för någon enda
människa». Vi uppfinna hvar dag
ar-betsbesparande metoder och få för
hvar dag allt brådare. Inser inte
mannen motsägelsen häri. Inser inte
mannen att hvad han förmår och
förmått, har han dock inte förmått
skapa lyckan. Inser han inte att
hans stolta »teoretiska begåfning»
varit otillräcklig för att lösa
lifs-problemet, just därför att detta är
så enkelt, men han har gjort det
så inveckladt. Mannen bygger på
täflan, strid, friktion, - men lifvet
bygges inte säkert på någonting
annat än samhörighet i intressen
och arbeten. Mannens »teoretiska
begåfning»! Hvad har den gifvit
oss annat än farliga saker? Den
har gifvit oss politik, ekonomi,
filosofi, religion. Den har också
gifvit oss »storheter», men med
undantag af konstens män ha dessa
nästan aldrig haft betydelse
annat än som korrektiv mot det
genom mannen iråkade tillståndet. Den
manliga storheten består nästan
ständigt i att af hjälpa ett manligt
felgrepp, och med att erkänna sin
storhet, erkänner han samtidigt sin
svaghet.
*
En annan manlig egenskap, som
fått adelsbref, var täflan. Mannens
täflingsbehof blef äregirighet och
som sådant godt, ehuru såväl täflan
som äregirighet äro låga principer
och strida mot sympatien. Ätt
täfla är att gå förbi, förödmjuka,
såra, krossa. Och om hjältemodet
gäller detsamma; mannens
driftmotiv är alltid han själf.
Mycket mera skulle kunna sägas,
men hvarför skulle det sägas. Väl
ha vi skäl att fråga mannen: hvad
har du gjort af oss, af dig, af
lifvet. Förbannad är jorden för din
skull. Men hvad godt göra vi
med detta ömsesidiga anklagande?
Hvad få vi väl fram ur ständiga
förebråelser? a.r icke lifvet
tillräckligt bittert utan att vi behöfva
plåga hvarandra med ovänlighet och
grälsjuka? Detta är nära nog den
största förargelse vi göra hvarandra,
och ve världen för förargelses skull.
Vi säga så säkert om hvarandra:
du är, såsom vore vi något af oss
själf va, i st. f.att säga: du har blifvit,
emedan vi för allting bero af
andra. Hvarje faktum är grundadt i
så många förhållanden, att vi aldrig
borde ge våra omdömen utseendet
af domar. När vi lämna en
upplysning, borde vi alltid äfven lämna
en förklaring. Var kvinnan väl fri
att blifva annorlunda, sedan hon
störtats, förnedrats? Och var väl
mannen fri att taga ett annat
initiativ än det som tagits? Troligen
icke. Han blef frestad af sin styrka,
förförd af sin egoism, vilseledd af
sin teoretiska läggning, af naturen
själf gjord oansvarig, och hans verk
är, om än sorgligt, dock förklarligt.
Såge vi djupare på lifvet, skulle vi
aldrig kunna vara bittra, blott
sorgsna. Ville vi förstå hvarandra,
skulle vi också förlåta hvarandra
och, glömska af det förflutna, i frid
bereda en lättare framtid.
Anna Gödecke.
Författarinnan till ofvanstående
hann icke få se slutet af sin
artikelserie i tryck. Döden släckte
hennes lifslåga onsdagen den,22:a
februari. Under slutet af en årslång
pinande sjukdom skref hon för
Brand från sjukbädden detta
klarsynta polemiska inlägg emot en del
af August Strindbergs många
misstag och missuppfattningar i den
sociala frågan.
Icke i allt gillande den ställning
Brand och vår ungdomsrörelse
intager till en del spörsmål, hyste
hon dock sedan flere år tillbaka en
varm vänskap till socialismen och
följde in i det sista intresserad den
socialistiska rörelsen. De som gjort
hennes personliga bekantskap, kunna
ock med nöje intyga, att hon var
en af dem, hvilka genom sitt
personliga uppträdande bidrog att skapa
respekt för de idéer hon företrädde.
Tillbakadragen och själf kritisk
som hon var, vågade hon ej
offentligt framträda. En sällsynt stor
beläsenhet förenad med en ej
vanlig stilistisk talang, gjorde henne
fullt kvalificerad för den litterära
banan. Hvem af Brands äldre
läsare minnes icke Anna Grödeckes
realistiska skildring »Bondfolk», som
stod intagen i julnumret 1899.
Hon var vid sin död blott 27 år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
