Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du är mognast till att träla för en
liten usel lön,
Du ar trognast i att svälta, — tänk,
försakelsen är skön!
»Gudlig var, sig låta nöja, det för dig
är vinning nog»,
Så predikar presten för dig. Hvad?
om du den skälmen slog?
Du är trognast att försaka hvad du
rättvist borde ha,
Arbetsgifvarn själf tar vinsten fastän
du får lasset dra’:
Du är mognast för att vänta på
medborgarrätt ännu,
Vill du troget lyda, vänta, eller säg:
hvad tänker du?
Vakna upp ur långa sömnen,’ mogna
trogna svenska folk!
Dina herrar redan vaknat, ren’ de
hvässat har sin dolk;
Hårdt mot hårdt du måste ställa, föga
båtar andra sätt,
Hänsyn duger ej att taga, själf du
måste ta’ dig rätt.
Hjalte.
Ett nytt släkte.
Af Wile.
IV.
Hvilken präst eller annan
religions-förkunnare har predikat för oss
jämlikhetens evangelium? Hvilken af
dessa har väl sagt oss, att alla
människor äro lika, förr än efter döden.
I lifvet — aldrig. Äro vi lika i
döden, hvarför icke i lifvet? Det är
den stora gåtan, hvars lösning ingen
af religionsförkunnarne vill tyda. Dock
likväl är lösningen mycket enkel. Det
är med den såsom Goethe säger om
sanningen: »Den är så enkel, att då
människorna se den, tro de, att den
är lögn.»
Vi behöfva icke
religionsförkunnarne, filosoferna eller psykologerna
för att lösa problemet. Vi hafva fått
lösningen i arf af naturen likaväl som
vi fått lifvet. Alla äro vi lika, ehvad
vi sett dagen i Göranhelsingegränd
eller i fyrkanten. Alla ha vi samma
rätt till lifvet och dess existens, sak
samma om vi äro födda i det
gref-liga slottet eller i torparestugan, och
på samma gång ha vi naturlig rätt
*att, så fort vi kunna det, bruka vår
egen fria vilja.
Men liksom mot vårt existensbe
rättigande begår det kristliga
samhället i tusen olika former våld mot
vår fria vilja. När tages det hänsyn
till vår vilja? Öfverheten befaller.
Det kan vara kungen, generalen,
prästen, polisen, — ja alla stödja sin makt
på den kristna hypotesen gud. Likväl
är det vår vilja, som är högre än allt
annat, och öfver den har ingen den
minsta rätt att befalla.
Vi kunna underkasta oss, men vi
kunna också låta bli. Vi kunna
trotsa vår innersta heliga öfvertygelse,
men vi kunna också följa den. 1
båda fallen ha vi att vänta lidanden.
Om vi handla mot bättre vetande,
då komma vi i strid med våra ädlare
känslor och förlora på samma gång
vår individuella själf ständighet. Följa
vi vår öfvertygelse, då bli vi offer för
den själftagna maktens härsklystnad,
som hur rå och brutal den än är,
likväl aldrig kan ingripa i vårt inre
jag och aldrig kan beröfva oss vår
egen själfständighetskänsla.
Så länge människorna tro på
kristendomens gud, så länge äro de
skyldiga att underkasta sig den själftagna
maktens herravälde.
Huru omedvetet vår tids humana
sträf vande är om den egna viljan,
den egna kraften, därpå finnas otaliga
bevis. Ännu tror man på öfverheten
såsom en verklighet, skickad af gud,
oaktadt man måste hata och af sky
nästan allt hvad denna öfverhet
uträttar.
Se på den borgerliga fredsrörelsen!
Dess medlemmar äro för visso
besjälade af en ädel tanke att af skaffa
krigen. Men de vända sig icke till
soldaterna, de unga männen, och säga
till dem att de icke skola taga vapen
till brodermord. Nej, de vända sig
i stället till monarkerna: kejsare,
furstar och kungar, hvilket är lika
hopplöst, som att försöka bekämpa
lungsoten med frimärken. Den rätta
kampen mot lungsoten är att afskaffa
fattigdomen och nöden, och det enda
medlet att afskaffa krigen är att
afskaffa soldaterna. Här är ett stort
fält för fredsrörelsen, och dess rätta
mission är att visa de unga männen,
att de ha en egen vilja, att de icke
äro danade till mördare, ej heller till
offer för alla upptänkliga
mordverktyg. Att det är hvarje människa
ovärdigt att taga en annans lif, äfven
om öfverheten befaller det.
Hur kan man tänka sig att
monarkien skulle afskaffa krigen, då tronen,
staten hvilar på ett kristligt
funda-ment af bajonettspetsar. Nej, bort
med bajonetterna, svärden, de
mördande kulorna! Då hvarje människa
är öfvertygad om, att det är en skam,
en vanära, ett brott både att tillverka
och handtera dessa blodiga verktyg,
då har fredsidéen vunnit sitt mål.
Det kan hända att tronen och
altaret då skola ramla, men därmed har
ingen skada skett. Ha icke dessa
s j älf tagna maktinstitutioner hela
världshistorien igenom kostat mänskligheten
blod och tårar?
Enligt historien har ju en af våra
kungar sagt: »Människa som män-
niska, när skådespelet är slut äro vi
alla lika.» Hvarför inte lika under
själfva »skådespelet»? Kunde kungar,
präster och annan s. k. öfverhet
förlänga lifsakten för sig, nog skulle de
göra det. Men häri bevisa de sig
vara lika svaga som vi. Hvarför
skola vi då tillerkänna dem en makt,
som de icke äga.
Endast mänskligheten äger makten,
mot hvilken furstarnes, prästernas och
den blodtörstige kristne gudens
krymper samman till ett intet. Vi, det
unga släktet, som äro medvetna om
vår egen viljekraft, vi kunna icke likt
den borgerliga fredsrörelsens stortaliga
män och kvinnor böja oss i stoftet
för de i verkligheten maktlöse och
nådigt utbedja oss den ynnesten
att få behålla lifvet. I stället
demaskera vi aktörerna under själfva
skådespelet och vädja till den rätta
makten, människorna, att tänka, att
bruka sitt förnuft, sin makt och sin
fria vilja.
När människorna lärt sig allt detta,
då försvinner tron på den kristne
guden, tron på hans representant,
öfverheten. Människorna skola tro på
sig själfva och sålunda frigöra sig
från de fjättrar, hvilka med »guds nåde»
så länge hållit dem omedvetna om sin
egen själf ständighet.
Förutom i religionen har den
själftagna makten ett präktigt vapen i
rusdryckerna. Det kristliga samhället
tillhandahåller rusdrycker som ett
ro-gifvande medel, så att människorna
skola döda alla ädlare känslor, söfva
förnuftet, att icke
själfständighets-känslan träder fram. Under rusets
inflytande förhärligas monarkien,
krigsmakten och all annan öfverhet. Vid
glasens klang hållas talen för kungen,
fäderneslandet, biskoparna och allt
annat kristligt. Därför ju flera
krogar, desto större entusiasm. Ju mera
människor supa, desto större blir
inkomsten till statskassan. Hvad gör
det om denna inkomst är frukten af
en nations undergång? Det är i alla
fall med »guds nåde» och i det
kristliga samhällets intresse att ockra på
lasten. Millionerna rulla in från
kro-garna till fosterlandets »väl», under
det fosterlandets barn fysiskt och
moraliskt ruineras. Det står i skön
harmoni med den kristliga
samhälls-moralen.
Men äfven detta bedårande
lockbete skall det unga släktet akta sig
för. Minorna, ehuru fint utlagda,
upptäckas. Den tvifvelaktiga lif sglädje,
rusdryckerna framkalla, kunna vi
undvara. När det kristliga samhället
be-röfvar, redan i barnaåren, sina flesta
individer den rätta lifsglädjen, skulle
då det unga släktet ta emot ett så
förfalskadt surrogat för glädje, som
rusdryckerna? Nej, visst icke. Har
man redan i oskuldens paradis
tvingat oss in i grottekvarnen, då ha vi
skäl nog att af stå från lifvets fröjder
och i all synnerhet, då de bjudas oss
i så simpel och rå form som
krognöjen. De nöjena passa för
öfver-klassen. Den behöfver något som
kan kväfva de rent mänskliga
känslorna. När furstarna, biskoparna,
generalerna, prästerna och kapitalkungarna
dansa kring den gyllene kalfven, då
behöfs det berusande drycker för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
