Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå, jag förstår, du ger dig icke,
förrän du får din vilja fram. Så skall
du höra;
Det var en gång för mycket,
mycket länge sedan att en officer bodde
där i huset. Han hade en dotter, en
förtrollande flicka, hvit som snö,
precis som ditt vackra ansikte. Hans
hustru var död för länge sedan, och
nu gick han och tänkte på att gifta
om ^sig. Tappa, blir du lika snäll
mot mig, om du får en ny hustru?’
’Ja, barnet mitt, det blir jag och ännu
snällare; du skall få ringar och du
skall få halsband . .
Så förde han en ung hustru in i
sitt hus. Hon var vacker och röd
och hvit; men på det stackars barnet
kastade hon en så hatfull blick, att
den lilla började gråta, strax hon såg
henne. Den elaka styfmodern sade
icke så mycket som ett enda ord till
den lilla flickan under hela dagen.
Så kom natten; fadern gick in i
sängkammaren med sin unga hustru, och
dottern stängde sin kammare. Hennes
hjärta slog så häftigt och hon grät
bittert.
Plötsligt såg hon en förfärlig katt
komma fram emot henne. Dess skinn
var eldrödt och den slog i golfvet
med sina järnklor. Den unga flickan
blef förskräckt och rusade upp på en
bänk — katten efter. Hon kastar
sig på sängen, men katten följer
henne. Med ett fruktansvärdt skri
befriar hon sig från odjuret och
slänger det i golfvet. Men den ohyggliga
katten är i nästa ögonblick öfver
henne igen. Då grep den unga
flickan sin fars sabel, som hängde på
väggen, och högg till. Katten drog
hastigt tillbaka sin järnklo och
försvann jamande i en mörk vrå af
rummet.
Den följande dagen kom icke den
unga hustrun ner, utan stannade på
sitt rum. Dagen därpå visade hon
sig med en ombunden hand. Den
unga flickan började nu ana, att
hennes styfmor var en hexa, och att hon
hon hade en sårad hand. Den fjärde
dagen befallde fadern dottern att
hämta vatten och skura rummen
såsom en vanlig tjänsteflicka och att
icke vidare visa sig i våningen. Det
var hårdt för flickan, den stackaren;
men hvad skulle hon göra. Hon måste
lyda sin far.
Den femte dagen kastade han ut
sin dotter barfota ur huset, utan att
ge henne så mycket som ett stycke
bröd på resan. Men den olyckliga
flickan satte sig ner och snyftade och
gömde sitt ansikte i sma händer.
’Fader, du har gjort din dotter
olycklig för alltid. Gud må förlåta dig.
Jag kan icke lefva längre.’»
»Och du ser», tilläde Lewko och
pekade mot det mystiska huset, »du
ser därborta, ett stycke från huset en
hög klippa; därifrån var det, som den
unga flickan störtade sig i sjön, och
sedan dess har hon icke längre bott
på jorden.»
»Och hexan?» frågade Anna, all-
(Jéles förskrämd, och såg på honom
genom tårar.
»Hexan? Gamla fruntimmer påstå,
att sedan dess vandra de drunknade
omkring i skogsdungen alla ljusa
nätter och värma sig i månskenet, och
att officerns dotter är deras anförare
En natt upptäckte hon sin styfmor
vid dammen. Då kastade hon sig
med ett förtviflans skrik öfver henne
och släpade henne med sig i vattnet.
Men äfven den gången klarade hexan
sig: knappt hade hon kommit i
vattnet, förr än hon skapade om sig till
en af de drunknade och undgick på
så vis att bli piskad med gröna
vassrör, hvilket bestämdt var. Må
hvilken som det vill, tro på slikt
kär-ringsladder! De berätta också, att
officerns dotter hvarje natt samlar alla
drunknade, mönstrar dem och
betraktar dem noga för att finna hexan;
men ännu har hon icke funnit henne.
Ja, där har du historien, såsom de
gamla berätta den, Anna.
Den nuvarande ägaren skall bygga
ett brännvinsbränneri på platsen; en
person lär redan vara hitkommen. . .
Men jag hör, att nu vända mina
lustiga kamrater tillbaka; det är slut
med sången nu. Alltså farväl, min
Anna, sof sött och ligg inte och tänk
på det där kvinnfolkspratet.»
Därmed tryckte han henne till sitt hjärta,
kysste henne och skyndade sin väg.
I detsamma höjde månen sig,
mäktig och strålande, öfver jorden. Den
var icke mera än synlig till hälften,
förr än ett högtidligt ljus utbredde
sig öfver landskapet. Trädens profil
tecknade sig tydligt på den
mörkgröna marken.
»Farväl, Lewko»/yttrade Anna
tankfullt, med blicken riktad mot den
mörka skogen.
»Farväl Anna», svarades det med
en kyss.
»Är du här igen?» sade hon och
såg sig om; men hon vände sig
genast bort, då hon upptäckte det var
en annan.
»Farväl Anna!» hörde hon igen
och kände åter en kyss på kinden.
»Honom har hexan sändt mig»,
utbröt hon förargad.
»Farväl, kära Anna!»
»Ännu en!»
»Farväl, farväl, farväl, Anna!» Och
det rägnade kyssar från alla håll och
kanter.
»Det är ju ett helt band!» skrek
Anna och slet sig loss från gossarne,
som slogos 0111 att komma åt att
kyssa henne.
»Jag begriper icke, att de aldrig få
nog af det där kyssandet.» Därmed
stängde hon dörren efter sig, och man
hörde hur hon brådskande sköt för
regeln.
Rgitera för Brand!
Socialdemokratiska
partiets kongresser.
En redogörelse af P. A. Löfgren.
(Forts, från Kongressnumret.)
Sedan man på Norrköpingskongressen
(1891) »tagit ställning» till anarkismen och
antagit de två resolutionerna i våldsfrågan
— enligt flere ombuds utsago
»genom-trumfades» dessa resolutioner af hrr
Branting och Danielsson, af hvilka särskildt
den sistnämnda förklarade att han komme
att lämna sin ställning i partiet om ej
kongressen antog antivåldsresolutionerna
eller uttalade sig i dessas riktning — så
sökte kongressen samla sig till program
för mer positiva uppgifter. I ett uttalande
om »folkriksdag 1893 — storstrejk —
skytteföreningar > ålades förtroendemännen »att
för den möjlighet att äfven 1893 års
riksdag trots detta icke skulle besluta
sig för att medgifva den allmänna
rösträtten, dels vidtaga en förberedande
agitation för igångsättande — därest den
allmänna ställningen så medgifver — till
valsommaren 1893 af en storstrejk, om
möjligt särskildt riktad mot den
samhällsklass, hvarifrån motståndet mot reformen
utgått» . . . Dessutom beslöts att partiets
agitatorer skulle »förbereda» och i »vidaste
utsträckning» organisera Sveriges arbetare
för möjligheten att tillgripa ofvannämnda
maktmedel. Som ett våldshot uppmanade
kongressen till slut arbetarne att ordna
sig i skytteföreningar.
Denna resolution antogs utan votering
står det i kongressredogörelsen och
omedelbart därpå att hr Bergegren anmälde
sig ha röstat emot densamma.
Det resultat, hvartill detta uttalande ledt,
både med afseende på den anbefallda
storstrejken som beträffande ordnandet i
skytte-föreningar, torde vara allmänt kändt.
I ett uttalande, hvarom kan behöfva
erinras, uppdrogs åt de dåvarande
distriktsstyrelserna, hvars arf tagare väl
partistyrelsen är, »att genom flygskrifter och
gratisflygskrifter» m. m. bland militären
kraftigt verka för utbredande af den
socialistiska världsåskådningen.»
Ännu en del uttalanden antogos på denna
kongress — en sannskyldig
resolutionsfa-brik — men som de flesta ej haft några
resultat torde det vara onödigt att anföra
dem.
Kongressdeltagarna åtskilldes;
kongressen hade förut skillt dem i annan
bemärkelse, i disharmoni och bitterhet från
h varandra utan egentlig
afslutningsstäm-ning, ha ombud sagt. xx kongressen voro
103 föreningar representerade af inalles
52 ombud.
Den därpå följande kongressen i
Göteborg 1894 torde ha varit partiets mest
fridfulla, intetsägande och betydelselösaste
kongress.
Det måtte också varit denna kongress’
in extenso tryckta protokoll som
föresväf-vat hr K. Börjesson då han till kongressen
i år motionerat om utförlighet och
öfver-skådlighet i kongressprotokollen.
Enligt de torftiga protokollen
manifesterade kongressen sin radikalism i en
fortsatt tro på folkriksdagar och uppdrog åt
partistyrelsen att vid 1896 års folkriksdag
anordna massdemonstrationer, »hvilka böra
gå af stapeln, äfven om olagliga påbud
vilja hindra detta.»
»Men,» hette det i kongressens
rösträttuttalande, som framlades af sin
upphofs-man Ax. Danielsson, »det måste göras
något mer och något annat i Sverige än
välja folkriksdagar». Detta skulle vara »en
arbetsinställelse inom sådana arbetsgrenar,
där en allmän strejk kan blifva effektiv
och gagnande.» En
jordbruksarbetarestrejk fann kongressen i samma uttalande
»icke tillrådlig ur allmänt social synpunkt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
