Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett mystiskt half mörker började
beslöja den blå himmeln. Natten bröt
in, men sångerna slutade icke.
En ung kosack, som hette Lewko
och var son till stadens golova,
borgmästare, hade i smyg lämnat den
sjungande ungdomsskaran med sin
gitarr under armen. Den unge
mannen gick, med sin broderade mössa
på sned, med lätta steg genom
gatorna. Då och då kom hans hand
vid strängarna på instrumentet. Nu
stannar han framför dörren till ett
litet hus, som låg dold t mellan höga
körsbärsträd. Hvad är det han vill?
Hvem är det han söker? — — Han.
fattar sin gitarr och börjar spela och
sjunga:*)
»Ack, höj dig, höj dig,
du aftonrodnad, du skära!
O, röj dig, röj dig,
träd ut min flicka, du Jcära!
»Ack, aftonbranden sig htijde,
blott svarta skyarna fore.
Ack, flickan inne ej dröjde,
blott hennes moder ej vore.
»Ej höfs det rodnaden skära
att färga fästet sä tida.
Ej hof 8 én flicka med ära
att kväll och älskog blott bida.
»Men kvällens rodnad sig höjde
och sken kring land och kring vatten —
och unga flickan hon dröjde
hos sin kosack hela natten.»
»Jag tror sannerligen att min
klarögda skönhet sofver!» sade den unge
mannen, då sången var slut, och han
närmade sig fönstret.
»Anna! Anna! sofver du, eller vill
du icke komma ut till mig. Är du
rädd, någon skall se oss, eller fruktar
du att förkyla ditt fina ansikte här
ute? Vär icke rädd, här fins ingen
människa, och luften är varm! Och
om det kommer någon, skall jag svepa
in dig i min kappa, spänna mitt bälte
om dig, jag skall dölja dig i mina
armar, och ingen skall få se oss. Om
du fryser skall jag trycka dig till
mitt hjärta, ty jag skall värma dig
med mina kyssar, och dina små, hvita
fötter skall jag stoppa in i min mössa.
O, min egen lilla, söta flicka, o, du
vackra Anna! — se på mig, bara en
enda gång. Sträck åtminstone ut din
lilla, hvita hand genom fönstret. Åh
nej, du sofver icke, du bara gör dig
till!» utbröt han förtretad; »att det
kan glädja dig att göra narr af mig.
Farväl!»
Därmed vände han huset ryggen,
tryckte trotsigt ned mössan på
hufvudet och aflägsnade sig stolt från
fönstret. Handen for nästan
ofrivilligt öfver gitarrens strängar.
I detsamma gnisslade dörrens
gångjärn; en ung flicka, som knappt
räknade 17 somrar,-visade sig, insvept i
skymningen. Hon såg sig ängsligt
omkring och gick öfver tröskeln, dock
*) Öfvers. har tagit sig friheten att här
införa en lillrysk visa i Rafael Lindqvists
förtjusande tolkning.
utan att släppa dörren. Hennes klara
ögon strålade som stjärnor i mörkret’;
ett korallhalsband lyste på hennes
hals, och den jungfruliga rodnaden
på hennes kinder undgick icke den
unge mannens örnblick.
»Hvad du är otålig», hviskade hon.
»Genast blir du förnärmad. Hvarför
har du just valt att komma i afton?
Det är så mycket folk på gatorna —
Ah, jag darrar"i hela kroppen.»
»Var icke rädd, min vackra älskade;
tryck dig nära till mi^!» svarade
kosacken. Han kastade gitarren,
som hängde om hans hals, på ryggen
och slöt henne i sina armar.
»Du vet, hur jag längtar efter dig,
bara jag är en timme ifrån dig!»
»Vet du, hvad jag kommit att tänka
på?» afbröt den unga flickan och såg
honom i ögonen med en tankfull
blick. »Det är som om något hviskar
mig i örat, att vi icke kommer att
kunna träffas så ofta hädanefter . . .
Folk är så otäcka; flickorna så
miss-undsamma, och männen — — Ja,
till och med mor, tycker jag, har
börjat på spana på mig mera på sista
tiden. Jag kan icke neka till, att jag
var lättare om hjärtat, då vi voro
hemifrån.»
Vid dessa ord förmörkades hans
ansikte af ett smärtsamt uttryck.
»Det är knappast två månader
sedan du kom hem, och nu vantrifs du
redan. Det är väl icke jag, som står
i vägen.»
»Åh nej», genmälte hon leende,
»jag älskar dig, min svartögda kosack!
Jag älskar dina mörka ögon, och mitt
hjärta hoppar af glädje, då du ser
på mig. Jag är så nöjd och lycklig,
när du i smyg blickar på mig — och
när du spatserar på gatan och vrider
dina mustascher; och när du sjunger
och spelar på din gitarr, lyssnar jag
med hänryckning.»
»O Anna!» utbröt kosacken, kysste
henne och kramade henne intill sig.
»Nej, låt vara! Det är bättre, du
låter mig få veta, om du talat med
din far?»
»Om hvad?» svarade han
själsfrån-varande. »Ack — om vårt bröllop?
Ja naturligtvis har jag talat med
honom.»
Men den unge kosacken såg
modlös ut.
»Och hvad sa’ han?»
»Du vet ju hurudan han är . . .
Dof på det örat, nu so>m förut.
Han vill icke alls höra på det; och
så skäller han till på köpet och
säger, att jag kastar bort min tid
på gatorna utan att göra något. Men
du får icke vara bedröfvad, Anna;
jag ger dig mitt kosackord på, att
jag skall få bukt med hans envishet.»
»Du behöfver bara säga ett ord,
Lewko, för att allt skall bli såsom
du vill. Jag vet det, för då jag
någon gång velat göra något annat än
du ville, så var ett ord af dig nog;
jag måste göra hvad du vill, till och
med mot min vilja. Se!» fortsatte
hon och lutade sitt lilla hufvud mot
hans skuldra och såg upp mot
Ukrai-nes varma himmel, som strålade i ett
oändligt djup, »se, se där, långt långt
borta — stjärnorna hur de blinka:
en, två, tre, fyra, fem . . . det är guds
änglar, icke sannt? Det är guds
änglar, som Öppnat fönstren till sina små
hus i himlen, och se ned på oss. Är
det icke sannt, Lewko? Åh, om
människorna hade vingar, liksom fåglarna...
hur högt vi skulle flyga! Det är
gränslöst! Icke ens den gamla eken
når upp till himlen. Men nå’nstans
långt bort i ett aflägsct land skall
det finnas ett träd, hvars öfvers t a
grenar beröra himlen — och det är
där, som gud kommer ner på
påskafton. »
»Nej, Anna, gud har en lång stege,
som räcker från himlen till jorden. De
heliga ärkeänglarna sätter upp den före
påskdagen, och knappt har gud satt
sin fot på det öfversta steget, förr än
alla orena andar resa sig, och de
störta ned i helvetet allesamman,
huller om huller. Det är därför som
det icke finns några onda andar på
jorden på herrans uppståndelsedag.»
»Hör, hur sakta vattnet porlar.
Det är som man vaggar ett barn»,
yttrade Anna och pekade på den lilla
dammen, som låg omfattad af täta,
dystra busksnår af ahorn och pil, som
badade sina hängande, bedröfvade
grenar i det klara vattnet.
Som en svag gubbe famnade
dammen den omätliga himlen i sina kalla
armar och skylde med iskalla kyssar
de tindrande stjärnor, som kastade
ett svagt ljus in i mörkret, som om
de käride nattens strålande drottning
närma sig. På en sluttning invid
skogen slumrade ett gammalt hus
med förstängda fönsterluckor; gräs
och mossa växte på taket, och de
dvärglika äppelträden sträckte
obe-kymradt sina grenar framför fönstren;
skogen med sina skuggor höljde huset
i djupt mörker; en lund af
valnötsträd sträckte sig ända ned till
sjöstranden.
»Jag minnes som en dröm», sade
Anna, »att jag har hört en historia
om det huset. Det var något
förfärligt; men det är så länge sedan.
Jag var den gången en liten unge
och var hemma hos mor. Säg? du
kan nog den historien ... så berätta
då.»
»Gud bevare mig för det, min
älskade vän. Gamla gummor och dumma
människor berätta så mycket. Du
skulle bara bli rädd och sofva dåligt
i natt.»
»Berätta, berätta min vän, min
svartögda kosack!» ropade hon och
strök sin kind mot hans ansikte och
smög tätt, tätt intill honom. »Åh,
du tycker nog icke om mig; jag
begriper, du har en annan väninna —
jag skall icke bli rädd, jag skall sofva
hela natten. Men om du icke
berättar den för mig, så kan jag icke
somna, utan ligger och pinar mig: hela
natten —Lewko, kan du icke berätta
den!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
