Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
possessionater. Det ligger därför just
ingenting märkvärdigt i att man i
den privata jordbesittningen varslat
en kulturfara.
Landtarbetaren, hvilken som sådan
kan bli och vara en kulturkraft om
han dragés med in i kulturarbetet,
går i allmänhet som egnahemsman
åla »Social Tidskrift» helt visst som
kulturkraft förlorad. Hans uppgift
bör vara densamma som
industriarbetarens: att skapa det nya samhället,
huru det nu i detalj än må komma
att bli.
Jordbruket har i alla land
århundraden efter århundraden varit sig
ganska likt; det behöfdes industri till
för att göra jordbruket till ett
intelligensarbete.
För öfrigt har våra dagars
filantropiska svärmeri för egnahemsrörelsen
sin rätt naturliga förklaring.
Återgång till landtlifvets enkelhet och
(dåsiga) lugn har städse varit
lösnings-ordet, när storstädernas människor
blifvit öfverarbetade, öfverförfinade
och blaserade, eller man i dem trott
sig finna härden för den kulturella
öfvermättnaden.
Karl Johan Ludvig Almqvist sökte
en gång lefva en »idealiserad» bondes
lif, han stod dock icke länge ut
därmed. Och huru många inhemska
och andra lands skalder ha icke
besjungit landtlifvets behag, nöjen och
arbete; bland svenska skalder
framför andra en Oxenstjerna, den rike
ädlingen och diplomaten. Karl-Erik
Forslunds dilettantmässiga
blomstermålningar känna eller ha vi litet hvar
hört talas om.
Med alla sina behag har
landtlef-naden dock så mycket enformigt
och med alla sina göromål så många
lediga stunder att en liflig människa
knappast kan vara road däraf, om
han icke tillika sysselsätter sig med
andra studier.
Lifliga människor, det är just hvad
jordbruket icke har, men borde ha.
Bondens grundkaraktär är
långsamhet, säflighet. Det följer med
bök-ningen i jorden. Jorden är hans rike
och mot henne är hans blick riktad,
läste vi en gång i ett gammalt
estetiskt arbete af Lemke. Ned mot
henne böja sig äfven nacke och rygg,
ty plog, hacka, lie och slaga ha
ständigt med jorden att göra. Och
så kommer det att förbli, så länge
bonden själf måste föra plog, lie och
slaga.
Framtidens jordbruk skola vi
därför hoppas må blifva maskinens. I
stil därmed icke häller då de mer
och mindre filantropiskt utpyntade
smä egna hemmen, utan slottsliknande
boningar inredda med all tidens
komfort, behag, nöjen, njutningar och
arbetsintelligens. Storstadens
härlighet och icke småstadens
jämmerlighet skall flyttas ut på landet. Men
detta ernås icke med egnahemsman*
nen, sannolikt ej häller med det mest
fulländade småbruk.
Egnahemsrörelsen är en
diskvalificerad filantropi, hvarken mer eller
mindre.
Gustaf Hammar.
Låtom oss få
republiken !
Under denna rubrik har Mickael
Puntervold skrifvit i »Det tyvende
aarhundrede» en liten utmärkt artikel,
som för visso är karaktäristisk för
stämningen i Norge och bör därför
äfven bekantgöras för svenska läsare.
Den lyder i Öfversättning:
I en af Aesipos’ fabler h^de grodorna
bedt gudarne om en kung. Och
grodorna fingo också en kung, i det
gudarne sände dem en stor träkloss,
som damp med ett väldigt
plaskande ner i dammen. Dock blefva
paddorna till sist leda vid denna
träkloss af guds nåde, och kommo då
på den goda idén att be de högre
makterna om en ny kung. Då
upptändes den guddomliga vreden; men
mot dumheten kämpa till och med
gudarne förgäfves; för den skull
uppfyllde de bönen och skickade en
stork till grodorna.
Då behöfde de icke begära flera
härskare; ty storken var med all
kunglig ynnest och nåd dem bevågen,
i det han i tur och ordning åt upp
undersåtarne.
*
Äfven i våra dagar går en liknande
sägen öfver världen:
På sin vandring öfver himlahvalfvet
nådde solen ändtligen Europas gräns.
I kosackernas land träffade dess
strålar först en stor groddamm, där
kungen var en stork... Yfviga hvita
fredsfjädrar hade han, men fotterna
voro blodröda storkben; därför var han
också så förtjust i grodor. Mot vester
gick solögat, och strålarna träffade
uteslutande inskränkta monarkiska
träklossar, som lågo och ruttnade i
fiskdammen, medan paddorna
simmade omkring det stora trästycket i
helig bäfvan. Blott en och annan
stor groda hade mod att närma sig
den heliga och oansvariga träklossen
för att ölverlämna till hans kunglig
höghet folkets skatt och tribut; i
gengäld fingo de stora grodorna moja
sig i den reaktionens värme, som
alltid utstrålar från en kropp i
förruttnelse. Öfverallt var det
groddammar, solen speglade sig uti. Först
vid den stora oceanens kust stötte
den på människor. Och då den hade
seglat öfver Atlanten, nådde den ett
land, hvarest den största rikedom,
den största kraft och den största lycka
hade sin hemvist. Men där var det
också en man som stod för rikets
fred.
*
Republiken har hittills i den
socialdemokratiska uppfattningen varit
ansedd såsom ett öfvervägande
borgerligt spörsmål, lite »reformjobb» som
vi socialister äro för ideelt anlagcta
att ha att göra med. »Flytte brikker»,
såsom Ibsen säger. »Nej, slaa spillet
overende, saa har I mig sikker...»
Professor Ferri menar, att de
borgerliga partierna nog själfva skola veta
att genomföra den politiska
omhvälf-ningen från kungadöme till republik,
så snart arbetarne göra sin
påtryckning, således som ett offer till
demokratiens vreda gudar.
Äfven Ferri förutsätter alltså* att
socialisterna måste skjuta på, för att
få republiken införd — i
mänsklighetens namn. Det är också min
mening. Republiken var på sin tid
en af den framstormande
liberalismens största ideal. Men liksom med
många andra af sina ideal har
liberalismen nästan Öfverallt kastat detta
åsido, och ingått en föraktlig
kompromiss med triumviratet: monarki,
militarism och prästerskap.
Nu måste socialisterna, rycka fram
och jaga de liberala framför sig hän
mot framåtskridande och humanitet,
mot republiken. Nu är tiden injie
för ett republikanskt arbete i Norge.
(Och i Sverige! Öfvers. anm.)
*
De välsignade Bernadottarna, hur
ofta ha de icke mot sin vilja
underblåst, framåtskridandets heliga flamma
genom att ljuta olja på den
slocknande elden! Hvarje gång det svenska
sinnet hos denna ätt har tagit sig ett
särskildt kraftigt uttryck i norska
frågor, när träklossen har velat spela
stork, så har den republikanska tanken
slagit ut i ljusan låga. I alla fall
allt sedan 1848. Synnerligen
våldsamt gick den republikanska
strömningen här hemma på 1880-talet,
före riksrätten. Den ligger ännu och
glöder, och glöder här i Norge. En
liten gnista, och flamman slår ut.
Och just denna gnista måste vi
hjälpas åt att finna; hvaiken nationellt
eller socialt ha vi råd att stå stilla
längre, vi som t. o. m, ha en
unionskung. Vi kunna då icke i all evighet
hvila på våra lagrar efter tillkämpandet
af vår allmänna rösträtt! Vi måste
gå vidare på vår demokratiska väg;
antingen fram eller tillbaka är lifvets
lag. Stanna vi här, skola vi en vacker
dag se oss beröfvade hela vår
nationella stolthet, hela vårt historiska
medvetande. Ty det är vår stolthet,
att demokratin i alla land kan peka
på Norge och säga: Där är
demokratien hemma, låt oss följa efter!
Och nu hotar utvecklingen att
kasta oss ned från vår ställning; själfva
Ryssland rycker oss in på lifvet. Vi
måste upptaga vår historiska plikt,
eljes står Nprge snart som
demokratins gamla jungfru. Tiden är inne,
våren är nu här, nationellt och
socialt; då den republikanska tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
