Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plöjer djupt i^Norges svarta jord, då
skall det komma att gro i landet.
Gå vi till verket med kraft, hvem
vet? kanske vi då den 17 maj 1914
med grundlagen i hand kunna ropa
ett: »Lefve republiken Norge!»
iå
Spöktpo.
>När sorgen kommer och hoppet slår
felt
Bör med jämnmod du sakerna ta;
DA du finner hur allting så orätt
är delt
Och att världen är långt ifrån bra,
Ack, då bör du sitta med händren
i knä.
Och lugn se hur allt går på tok.
Sd liknöjd och däst som det lataste fä
Bör du tålmodigt draga ditt ok.»
Sd lärde man mig, då jag ännu
var ung.
Än hör jag de sofvande ljud,
Som bjuda att hylla och ära en kung
Och frukta och älska en gud.
En gud, som om grdsparfven drager
försorg
Och som skyddar det spädaste strdf
Som med kärleksfull blick frän
moln-kransad borg
Sitter lugn och trankil och ser pä.
Men den tron i mitt hjärta ej länge
blef kvar:
Mina gudar jag snart slog i kr as.
Hur belätet jag vände, jag fann,
att det var
Löjligt rent i profil som en face.
Jag säg människor fafla, förintas
och dö
Och dumheten klädd i hermelin.
Pd torget fick snillet och friheten spö,
Men försynen ej ändrade min.
Som sagdt, jag slog gudabegreppet i
mark:
Det var intet att lita uppå.
Då fann jag mig spänstig, kraftig
och stark
Och mäktig pd egna ben std.
Bäd’ dogmer och för domar utan respekt
Jag trampade under min häl,
Åt änglar och spöken och hela dess
släkt.
Jag sade ett glädtigt farväl.
Se’n dess har jag klarat mig — tänk
att det gdtt!—
Förutom bdd spöken och troll,
Och summan af hjälpen frdn
himlen jag fdtt
Är märkvärdigt lika med noll.
Och änglar med vingar och änglar
med svans
Har jag alls ingen användning för.
Jag lefver som spöken och andar ej
fanns
Förmodligen tills att jag dör.
Dd detta jag gjort och man bäddat
mig ner
Sex fot under kyrkgdrdens vall,
Ack, Idt mig dd hvila i grafven, jag
ber,
Som naturen har sagt att jag skall.
Jag vill inte flyga kring väggar och
tak.
Som spöke och ande pd skämt,
Jag vill inte sitta i iskallt gemak
Och spela pd harpa alltjämt.
Wilhelm Norrléen.
Till soldaterna i
alla land.*)
Jag har i dessa dagar haft
tillfälle att tala med en polsk officer,
en kapten, som var sårad och kom
tillbaka från Mandsjuriet. Denne
officer berättade mig från detta
skamliga och gränslöst onyttiga
krig saker, som kunna komma håret
att resa sig på ens hufvud, saker,
som den vildaste fantasi icke kan
uppfinna maken till, om man
också vore under inflytandet af en
marridt. Hur vidriga och
fasansfulla de skildringar än varit, som
krigskorrespondenterna meddelat,
kunna de icke nå upp i
ohygglighet med dessa. Jag kan ej berätta
allt, och väljer därför endast en
episod. Det är icke den rysligaste.
Däraf kan man sluta sig till,
huru-dana de andra äro... Jag tillegnar
denna berättelse soldaterna i alla
land, och jag låter den polske
kaptenen själf få ordet, så att han kan
få fråga dem, om de icke snart
äro trötta på att dödas och att
döda.
»Det var kvällen efter ett slag,
som varit olyckligt som vanligt. . .
vi hade stannat kvar på slagfältet
med dystra ansikten, sorgsna
hjärtan och uttröttade kroppar.
Ingenting att äta, ingen ambulans, ingen
ved att göra upp eld med . . .
ingenting!. . . Det var tjugofem
*) öfverstående fr. förra numret.
grader kallt, det tycktes som om
kölden skalade af huden på oss bit
för bit och gjorde blodet till is i
ådrorna ... Att lägga sig att sofva,
*cet var detsamma som döden. Och
flera stycken dogo också den natten.
Föreställen er, om ni kunna, denna
förskräckliga syn: 10,000 människor
i en klump .. . 10,000 tysta
människor, af hvilka man icke hörde
annat ljud än ett doft trampande
på den frusna marken, icke ett ord,
icke en hviskning!. . . Några män,
som kommit efter och sedan
förenade sig med oss på slagfältet,
sade, att de hört öfver allt på
slätten, till höger, till vänster,
framför och bakom sig, från alla håll,
skrik, klagorop, tjut och
jämran-den .. . Det var sårade, de
olyckliga sårade, som lågo där
öfver-gifna i natt och mörker. De hade
hållit på att trampa på några, men
då de icke hade några hjälpmedel
för att föra dem med sig, hade de
måst lämna dem, där de lågo! . . .
Hvad hade det för öfrigt tjänat
till? .. .
Då jag hörde detta, skrek jag:
»Vi måste gå och hjälpa de sårade,
vi kunna inte låta dem ligga och
dö på det där sättet. . . hvem
kommer med mig?»
Ingen svarade ... Jag vände mig
till öfversten; han gjorde helt om.
Jag vände mig till en general; han
gick sin väg utan att svara ett ord.
En af öfverkirugerna, som jag sade
detsamma till, svarade: »Och hvar
skulle vi väl göra af dem?... Vi
ha ju inga bårar... inga
förbands-artiklar... inga kirurgiska
instrument... vi ha ingenting. Det är
bäst låta dem vara!»
Icke ett ord af rättvisa, icke ens
af medlidande, icke ens af fasa ...
ingenting annat än den ohyggliga
likgiltigheten, emedan det var krig
och emedan de stackars satarne,
från öfversten till menige man,
visste att i morgon var det deras
egen tur. När jag sökt en stund,
lyckades jag till slut att uppdrifva
ett par eländiga bårar, och genom
att röra i denna halfdöda massa,
bland dessa förslöade djur, fann
jag till slut ett hundratal män.
Vi begåfvo oss i väg... det var
kolsvart... vi hade facklor; men
när vi gått en timme, vägledde oss
de sårades jämmerrop bättre än
facklor... Emellanåt ryckte vi till
i vår marsch, som skrämda hästar.
Det var när vi stötte emot med
foten någon hög af lik af
människor eller hästar... En gång kände
jag mig plötsligt fängslad, liksom
fastsmidd vid marken ... Kring
mina fotleder hade två händer
huggit fast och höllo dem fångade
som i skrufstäd, och en mun bet
tag med ett ohyggligt bett i en af
mina stöflar och försökte att under
ett tjut som af en hund slita sönder
den... Jag ropade på de andra och
de kommo till mig; det var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
