Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom fuffens från ledames sida
— de narrade de mindre mötena att
ingå på förslaget genom att låta
tillkännagifva att det största mötet
redan gjort det (något som var
osannt), ocli sedan meddelades det
på det största mötet att alla mindre
g‘fvit sitt godkännande —
trum-des upphäfvandet af bojkottningen
igenom. De socialdemokratiska
le-darne Auer och Singer ha sedan
förklarat, då deras bedrägeri blef
upptäckt, att partiet för politikens
skull var nödd ta detta steg!
Detta är ju ett litet intressant
exempel på, hvarthän det
parlamentariska snuskeriet leder.
Men tutmbindaregesällerna gjorde
aldrig om försöket att fira 1 maj
såsom på Pariskongressen bestämts,
och beslutet har, sås‘om sagdt, det
starka socialdemokratiska Tyskland
aldrig kunnat följa.
Men här hos oss (kanske tack
vare ett gammalt bruk att med 1
maj fira den glada vårens ankomst)
ha klassmedvetna arbetare i
100-tusen-tal demonstrerat för åtta
tim-marsdagen, — medan de slafva 10
a 12 timmar i fabriksfängelserna.
Ett nytt släkte.
Af Wile.
V. ,
Våra dagars unga släkte har en
svår uppgift att fylla. Det är ingen
lätt sak, att först och främst befria
sig själf samt sedan lösa andra ur de
samhällsbojor, som årtusendens
vidskepelse och fördomar genom
religionens, makt fängslat mänskligheten uti.
Men då vi befriat oss från tron på
den kristne gudens ingripande i
samhällsskicket och styrelsen, ha vi
åstadkommit en bräcka i fängelsets
grundmurar, som kommer *hela den
dominerande byggnaden på fall.
Tro och hopp äro därför icke
uteslutna från oss; vi skola blott gifva
dessa begrepp en annan riktning. I
stället för att tro på gud, tro vi på
oss själfva. I stället för hoppet att
efter utståndet lidande på jorden vinna
evig lycksalighet i himlen, sätta vi
ett lyckligt lif, fritt från lidande på
jorden.
Huru fantastiskt detta än låter,
ligger det dock mycket närmare
möjlighetens områden än den eviga
lycksaligheten. Och tron på oss själfva,
på vår egen kraft är vida säkrare, än
tron på ett väsen, som icke fihnes.
Hvad vi med vår egen vilja kunna
uträtta för oss själfva, det kommer
hela släktet till del. Vi skola icke
Öfvergifva ■ hoppet, icke förtröttas i
befrielsekampen, ty äfven om vi icke
få se det »förlofvade landet», eller
komma därin, kunna vi dock, sedan
den fysiska ungdomskraften lämnat
oss, med stolthet betrakta oss såsom
banbrytare för ett nytt släkte. Det
är icke hraft, som saknas osb, men
det ar kanske mod. Dock i
medvetandet om vår egen kraft skall
»modet växa», så att i en framtid ett
nytt släkte skall kunna befria en
modlös mänsklighet från slafveri och
elände.
Lika litet som vi kunna hindra
vårt uppträdande på denna »jordens
jämmerdal», kunna vi förhindra vårt
afträdande från lifvets skådebana. Här
äro vi lika lottade med
»Öfvermänni-skorna», hvilket åter bevisar, att
naturen icke utstakat någon gräns eller
klasskillnad människorna emellan
under lifsloppet. Det krönta hufvudet
liksom trälen måste böja sig för den
orubbliga lagen, men det är klart, att
de som regera här ha hos den kristne
guden tillförsäkrat sig ett monopol på
fortsatt tillvaro, ännu dråpligare än
den de genomlefvat, under det att
samme gud har ett annat ställe, där
det »osar hett* för dem som icke
nöjt sig med alla oförrätter, utan
kämpat hela sitt lif för en drägligare
tillvaro åt sig själfva och sina lidande
medsyskon.
Det ena stället som det andra
hvarken lockar eller skrämmer oss. Vi
äro i tillfälle att på vetandets och det
sunda förnuftets väg analysera de
kristna sagorna; mera jordbundna äro
vi icke, än att vi förmå på tankens
vingar göra en himlafärd. De
kristnas himmel är förlagd »ofvan skyn».
Nåväl, låt oss rekognosera terrängen.
Vi ta t. ex. en ljusstråle till
fort-skaffningsmedel. Det dröjer icke många
sekunder förrän vi lämnat jorden,
lidelsernas tummelplats, långt bakom
oss. De kristna kyrkspirorna med
sina förgyllda kors försvinna utom
synhåll. Ljudet af kanonernas åska
når oss icke och med en hastighet af
36,000 mil i sekunden ila vi fram
genom världsrymden. Vi ha passerat
solen, dagens drottning, som de
mäktige på jorden ännu icke hunnit
en-le vera. Vi se nya solar, nya världar
rundt omkring oss och om vi
fortsätta i tio eller tusen år, ilande förbi
solsystem och nebulosor, ha vi icke
kommit hvarken framåt eller bakåt,
hvarken uppåt eller nedåt. Dylika
begrepp existera icke i universum, lika
litet som himlen och den stora salen
med det kolossala bordet, där
Abraham, Moses och alla patriarkena sitta
till bords med de kristne. Icke
heller kunna vi upptäcka den heliga
staden där »gatorna äro af klart guld»
och där den store schackerjuden
general Booth skall rida i spetsen för
sin armé på hvita hästar. Den
blodtörstige kristne guden har ingen
hemortsrätt i universum. Han existerar
endast pä jorden, men icke ens där
skall han, då det nya släktet gjort
sitt triumftåg, längre residera, ty:
I sällskap med gudame Oden och Thor
Har Jehova förpassats ur tid och ur rtim.
Ej finnes ett släkte som numera tror
På en gud, som för böner och tårar är stum.
Farväl I, hans präster, I schacker judar.
De äro nu döda, de gamla gudar.
SLUT.
"Zå3:
(Snistop.
»Soldat-ören», det är det nyaste i
agitationen hos oss. Bland de franska
fackföreningarna har det länge
samlats sådana s. k. soldat-slantar för att
bistå de värnpliktige under den tid
de äro ute i förbannelsen. Och frän
Frankrike är det vi måste taga
exempel, ty där har man drifvit det längst,
gjort den antimilitaristiska
propagandan mäst energisk och med många
goda följder, såsom t. ex. i de väldiga
strejkerna i Dunkirchen, i Creusot, i
i Monceau-les-mines, där de
utkommenderade soldaterna voro så
»opålitliga», att befälet icke vågade
försöka göra några anfall mot de
strejkande.
På det möte för beväringsmän, som
Stockholms socialistiska
ungdomsklubbar anordnade i Folkets hus’
A-sal den 6 april, igångsattes en sådan
första frivillig insamling af soldat-ören
och inflöto strax öfver 30 kronor..
Det första exemplet bör leda till
efterföljd.
*
»Riksmarskalksämbetet har», heter
det i en k. proposition år 1905,
»meddelat, att det belopp som skulle
erfordras för bestridande af
kostnaderna för prins Gustaf Adolfs
hof-hållning (sedan han gift sig), af
särskildt tillkallade personer beräknats
till minst 180,000 kr.» Men hvarför
vänder sig också riksmarskalksämbetet
till sådana åsnor? Kan man icke
anständigtvis gå utom kryparnes krets?
Eller förstår icke häller ämbetet, att
detta utlåtande är den blodigaste
förolämpning mot de hårdt trälande,
som måste lefva på så ohyggligt små
löner, ett hån mot den gränslösa nöd
och allt elände som råder i
kungariket Sverige? I så fall är
kungafamiljen sannerligen att beklaga. En
hop kry parsjälar gassa sig i den höga
nådens solsken! Kan det då vara
annorlunda än det är!
Men den republikanska idéen
omfattas också ganska allmänt af det
svenska folket, fast icke af sådana
idioter, som tala om minst 180
tusen om året att lefva på.
*
Vi ha i ett föregående nummer
meddelat, att vår kamrat Johnsson,
sotn så fegt och oförskämdt blef
öfverfallen bakifrån af en officer vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
