Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En majnatt
Af
Nikolaj Gogol.
Den druckne kosacken.
Har du sett en natt i Ukrainé? Ack,
du känner icke Ukraines slätter I
Månen strålar midt på himlen.
Himla-hvalfvet, som din blick icke kan famna,
är större och djupare än annanstans;
det är som om du såge in i
oändlig-ligheten; himlen är tänd, jorden badar
i silfrande strålar. Luften, så frisk
och varm, är fylld af vällust, ett haf
af doft. Gudomliga natt! Förtrollande
nattl
Träden stå orörliga, begrafna i ett
djupt mörker. Sjöarna ligga så stilla
och fredliga, omgifna af gröna
trädgårdar och ängar; hägg- och
körsbärs-buskarne sträcka jungfruligt blygt sina
rötter mot den friska källan, bladen
darra sakta, sakta som kände de sig
kränkta, då den stilla vindfläkten,
ze-fyren, det sköna stumma barnet,
närmar sig för att kyssa dem. Hela
landskapet slumrar, och allt under
himmelen andas i högtidlig stillhet.
Förundrade se vi en strålande värld af silfver
stiga upp ur de mörka djupen.
Gud-domliga nattl Förtrollande natt! . . .
Så med ens vaknar allt lif: träden,
sjöarna, slätterna. Det är
Ukraine-näktergalens bedårande drillar, som
klinga. Det ser nästan ut som om
månen lyssnade till hans sång. Öfver
hela nejden hvilar förtrollning; kojorna
stråla i månskenet, och de låga
väggarna teckna sig skarpt mot mörkret.
Allt ordentligt folk går och lägger sig.
Blott här och där tindrar ett svagt ljus
i de låga fönstren; en och annan
familj, som har varit sent ute, står i
porten och äter resten af sin
kvällsmat. —
»Nej, så är det icke, man dansar
galopp! Nu begriper jag det... det
går icke, nej, nej. Hvad var det han
sa’, den fräcka grabben? Héj hopp,
tral-la-la, trala-la-la, hoppsan!»
Det var en medelålders,’ halffull
kosack, som gick och pratade för sig
själf.
»Nej, det är ju det jag säger.
Galopp är icke på det viset. Hvad skall
det tjäna till att ljuga? Den är icke
så. Hoppsan! Hopp, hopp trala-la-la
hopp, hopp trala-la-la I»
»Nej, se på den galningen!» yttrade
en gammal kvinna, som gick förbi med
en halmkärfve under armen. »Om
det var en ung pojke, men en gammal
karl, som går och dansar så där på
gatan till skoj för ungarna. Laga han,
att han kommer hem, det är tid att
lägga sig nu.
»Jag går ju hem», svarade kosacken
och stannade. »Det är ju det jag gör.
Hvad bryr jag mig om golova’n?*
Han, den tjufven... för han går om-
* Borgmästaren.
kring och gör sig viktig... Kyss mig...
golova mig hit och golova mig dit.
Jag är min egen golova, jag. Om det
icke bara var för att... Om det icke
bara —.» Han gick mot det närmaste
huset, bultade på rutan och famlade
efter dörren. »Käring, öppna! Öppna,
säger jag, och det tvärt på minuten.
Det är nu så dags, att kosacken går och
lägger sig.»
»Hvart går du, Kolenik? Du bultar
ju på grannens dörr,» skreko skrattande
en hop flickor; de kommo från dansen.
»Ska vi visa dig vägen?
»Ja, gör det, mina snälla små jäntor.»
»Nej, hör på honom», ropade en
af flickorna. »Han är en riktig en.
Ska vi visa dig, hvar du bor? Å nej,
först måste du allt dansa för oss.»
»Dansa? — ni har sådana påhitt,
flickungar», hväste Kolenik och log.
Han hötte med fingret åt dem,
rag-lande hit och dit. »Vill ni ha en kyss?
Jag skall kyssa er allesamman...
allesamman. »
Och så sökte han få fatt i dem.
Flickorna skreko och sprungo undan,
men då de märkte, hur ostadig
Kolenik var på benen, togo de saken lugnt
och gingo endast öfver på den andra
sidan af gatan.
»Se där — där är ditt hus», ropade
de, i det de skyndade sin väg. Och
de pekade på golovans stora hus.
Kolenik gick dit de sagt han skulle
gå. Och fortfor att skälla på golova’n.
Men hvem är då denna golova, om
hvilken man säger så mycket styggt t
Jo, det är en mycket, mycket viktig
person i det lilla samhället.
Innan Kolenik hinner fram till målet
för sin osäkra kryssning, hinna vi godt
med att lämna några upplysningar om
golova’n. När han visar sig, taga alla
af sig mössan; om det så är de allra
minsta småungar, så hälsa de
högtidligt god dag... För honom är ingen
dörr stängd och t. o. m. de rikaste
bönder och köpmän stå med djup
vördnad och blottadt hufvud för honom,
medan han sticker sina tjocka fingrar
ned i tobakspungen.
I kommunalförsamlingen och på
andra möten är det alltid golova’n,
som afgör alltsamman, ehuru det
egentligen fordras majoritet; han skickar folk
på arbete, hit och dit, precis som det
faller honom in. En gång för mycket
länge sedan, då zarinnan Katarina —
välsignadt vare hennes minne! — reste
till Krim, utsågs han till hennes förare.
I två hela dagar utförde han detta
värf, och fick t. o. m. den sällsynta
äran att sitta på bocken bredvid den
kejserliga kusken. Sedan den tiden är
det som golova’n har börjat att skaka
så betänksamt och allvarligt på
hufvudet, medan handen snurrar
mustaschen; det är också från den tiden han
lagt sig till med den falkblick, som
riktas mot enhvar som kommer i hans
närhet. Sedan den tiden må man tala
med honom om hvad som hälst, han
förstår alltid att föra samtalet till den
stora händelsen, då han åkte med
kejsarinnan.
Han låtsar gärna vara dof,
isynnerhet då man talar om något, han icke
vill höra. Han kan icke fördraga, att
man gör narr af honom. Han går
alltid klädd i en svart kaftan af
hem-‘maväfdt kläde med ett tarfligt bälte;
sådan dräkt har han alltid burit, utom
då han var med kejsarinnan på Krim
naturligtvis. Fast jag tror icke, det är
någon som minns den tiden.
Golova’n är enkling. Men han har
hos sig en svägerska, som lagar hans
mat, väfver linne till hans skjortor och
sköter hela hans hus. Visst finns det
många, som påstå, att han icke är det
allra minsta släkt med henne; men
vi måste minnas, att golova’n har
många fiender, som icke äro så
nogräknade med att sprida ut elaka
rykten. Och för öfrigt kan det nog hända,
att svägerskan själf icke är utan skuld
till dessa rykten, ty hon tillåter honom
icke att gå ut på fälten, där de unga
flickorna hålla på med skördearbetet,
och hon är alldeles emot att han
besöker någon kosack som har döttrar.
Golovan är enögd; men han ser
förträffligt med det öga han har och
kan på långt håll afgöra, om en ung
flicka ser bra ut eller icke. Men han
aktar sig för att kasta sin blick på ett
vackert ansikte förrän han har vändt
sig om för att se efter att icke
svägerskan är i närheten.
Medan vi ha berättat allt detta om
golova’n, har den fulla Kolenik ännu
icke hunnit halfvägs, utan han raglar
ännu sakta fram, ösande ut öfver
golovan alla möjliga skällsord, som
hans lama och stammande tunga kan
få fram.
En oväntad rival
och en sammansvärjning.
»Nej pojkar, nu får det vara slut
för i natt! Hvad skall det tjäna till
att hålla på längre? Slut på
galenskaperna, säger jag. Vi är alltför kända
som rumlare och upptågsmakare. Nu
är det bäst att gå hem och lägga sig.»
Det var Lewko, som talade så till
sina glada kamrater, hvilka ville ha
honom med på vidare äfventyr.
»God natt», och han gick sin väg
med långa steg.
Månn’tro min klarögda Anna »u
sofver? tänkte han, då han gick förhi
det lilla huset med körsbärsträden.
I den tysta natten hörde man tydligt
ljudet af hviskande röster. Lewko
stannade. Något hvitt skymtade fram
mellan träden. Hvad kan det vara?
tänkte han. Han närmade sig försiktigt
och smög bakom ett träd. I månskenet
kunde han tydligt se ansiktet på den
unga flickan, som stod där... det var
Anna! Alen hvem kunde han vara, den
andra, en reslig karl som stod vänd
med ryggen åt Lewko? Det var rakt
omöjligt för honom att spekulera ut
det, ty mannen stod i mörkret.
Månskenet föll på andra sidan om honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
