Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke slut. Därpå skulle följa domens
verkställighet. Graden af den odling,
som förefanns vid den tid, då
dom-stolsinrättningen befästades, gör
begripligt att man då förbisåg en enda
liten omständighet, men som för
exekutionsverket är af största vikt,
nämligen att i allmänhet människan
icke kan genom yttre medel tvingas
till det hon icke vill. Väl kan man
plåga och döda henne om hon
icke rymmer, dödar sig själf eller
öfvervinner sina förföljare — och man
kan lägga beslag på hennes egendom
— om hon icke förgör eller
undan-sticker den. Men i sitt inre har hon
något, som gör henne rik på utvägar
att trotsa eller hämnas på sin fiende;
och lagens osäkerhet ökar möjligheten
för henne att krångla eller uppehålla
exekutionen. Milliontals exempel
från alla tider bestyrka den
verkställande maktens oförmåga mot den,
som icke godvilligt fogar sig efter
dess föreskrifter, och den berättigade
saknade fordom, såsom han saknar
ännu i dag, all garanti för domens
fullgörande på ett sätt, som
tillfredsställde hans förväntan. Emellertid
måste lagarnes antal ökas med dem
om exekutionen.
Man skulle tro, att allt detta
bryderi vid rättens genomförande
slutligen borde öppna ögonen på
öfver-klassen och förmå den att skåda sitt
verk i all dess nakna sanning. Men
nej. Raka motsatsen inträffade.
Rättens verklighet såsom något i
förnuftet grundadt sattes icke i fråga, kunde
aldrig betviflas, af samma skäl
troligen som enligt skriftens ord gör
omöjligt för den rike att inkomma i
guds rike —1 egendomslustan förvillar
hans syn. I stället sökte man lösa
svårigheterna på den gamla
traditionens väg och egnade skarpsinniga
spekulationer åt hvarje slag af
rättsfall, sökande hänföra dem under
allmänna regler och sålunda göra hela
rättsområdet förnuftets välde
underdånigt. Förgäfves; man ökade
villervallan och hopade rättsfallens gåtor,
dem hvar jurist gissade på sitt sätt.
Skulle flera vara med om af görandet,
så måste de flesta rösterna bestämma
hvad som var rätt. Det kunde icke
utletas af de anförda stälen, som
föllo sig lika vackra och talande å
alla sidor. Voteringens lotteri har
fortgått genom tiderna och bestämmer
ännu i dag hvad rätt och orätt är,
trots alla logiska deduktioner, med
hvilka nu som förr sofisten kan
bevisa, hvad han vill.
Från världens skapelse till denna
stund har mänskligheten icke varit
utsatt för större själf bedrägeri än det
som rätten förorsakat henne. Huru
denna urtidens missgärning, kunnat
gifva anledning till en lära af sådant
omfång som nutidens rättsvetenskap
och så mångsidigt bearbetad af de
klyftigaste hufvuden, allt på fullt allvar och
med full tro på lärans rationella grund,
det skulle vara oss obegripligt, om vi
icke i andra riktningar lärt känna,
huru lätt människoanden råkar på
afvägar, och huru ihärdigt han
fortsätter sin villfarelse, sedan han en
gång blifvit undergifven vanans makt.
Jag behöfver blott hänvisa på den
roll, som i forna tider en märklig
men falsk vetenskap spelat, nämligen
astrologien. Likaså kunna nämnas
alkemien och magien. Dessa nu
utskrattade vetenskaper hafva haft sin
period af lysande hyllning, och stora
snillen hafva offrat på deras altaren.
Ännu närmare ligger det tankens
själf bedrägeri, som velat i en
människa se gud själf, nedstigen på jorden
för att förklara, hvad det förnuft han
gifvit oss, om dess fria forskning
lämnades i fred af öfverklassen, godt
räcker till att själf förklara. Huru
har icke denna förvillelse bemäktigat
sig allas sinnen, och hvilken
bearbetning har icke den därpå grundade
teologin fått att fägna sig åt? Månne
icke * både detta slags teologi och
jurisprudensen äro vetenskaper, som
en gång skola betraktas på samma
sätt, som vi nu betrakta astrologien?
Det vissa är, trots all den
utveckling rättsväsendets Vetenskap erhållit,
att rätten ännu i dag icke förmår
prestera större säkerhet än för
tusental af år sedan, emedan ingen nu
mer än då vet bestämdt hvar den är.
På den yttersta finess i tankens
domslut kan i dag som i de gamla
romares tid det alltså hänga, om
egendom af millioners värde skall tillhöra
den ene eller andre; och om rätten
icke nu som fordom genom fällande
dom försätter en Sokrates, en Kristus
bland missdådarnes antal, så är det icke
därföre att den, åt sig själf lämnad,
icke skulle lätteligen kunna framalstra
ett så rysvärdt resultat, utan därföre
att öfverklassens makt, ännu stor och
hotande, likväl är långt ifrån hvad
den då var. Ty det är dock i
grunden öfverklassens tanke, som rätten
uttrycker, och egentligen taladt borde
en fråga om hvad som i tiågot mål
är rätt, alltid bemötas med en
genfråga, nämligen om svaret behagas
från öfverklassens eller underklassens
synpunkt.
Den erfarne, kunnige och välvillige
domaren — han tröttas snart af det
obehagliga i sin ställning — om han
ock icke klart inser verkliga
sammanhanget med rätten, känner dock
alltför väl detta hafs otaliga klippor och
blindskär, och söker därföre sin väg
med ögonen fästade icke blott på
lagens ledstjerna utan ock på en
annan, som kan sägas vara billighetens.
Väl är han bunden af lagen; men
det är ett ytterligare bevis på rättens
onatur, att den medgifver
sidovänd-ningar, nämligen fint begagnade, in
på det billigas område, Godt att så
är, eljest skulle samhället längesen
ha lidit skeppsbrott.
I senaste tider har man påfunnit
ett nytt förment medel till domarens
hjälp i prejudikatsamlingarne. De växa
och växa, de ock, till kolossala mas-
sor, utan att dock ännu hafva
åstadkommit annat gagn än att till
komplett evidens bevisa — rättens
oefterrättlighet.
Till allt hvad som är sagdt, bör
för ordningens skull slutligen läggas
*en definition, om hvars beskaffenhet
tvifvel icke numera kan uppstå.
Rätten är inbegreppet af de regler, som
öfverklassen uttänkt eller låtit uttänka,
för åt sig att göra privilegiernas frukter
permanenta och sålunda e vinner ligen
få sitta i orubbadt bo. För detta
ändamåls ernående har själfva samhället
måst tjäna som medel, och framstår
därföre nu med en
sammanhållnings-kraft, som kan sägas vara en i
oändlighet intrasslad härfva af rättigheter
å ena sidan och skyldigheter å den
andra.
Undersökningen leder sålunda på
rent historisk väg till en upptäckt,
som slår oss med häpnad och
förvåning. Hela detta rättsväsen, allt
hittills betraktadt som samhällets pelare,
är i grurid och botten — det måste
en gång rent utsägas — kanaljen.
Att det fått skenet sanning, ett
om-hölje som förlänat, däråt någonting
gudomligt, därför har det att tacka
juristernas och filosofernas af det
be-ståendes makt vilseledda
spekulationer. Inunder detta omhölje dväljes
idel lögn, som undgått mänskliga
kortsyntheten.
Spionvärfvare.
Smutsig lagstiftning föder smuts.
Kanske har Folkets Hus i
Stockholm aldrig varit så omringadt af
spioner som vid den tiden, då nya
Åkarpslagen skulle under militär
bevakning debatteras’ i
»folkförsamlingen. » Spionerna voro iklädda
studentmössa, artistisk sluskhatt,
sjåarens slitna dräkt o. s. v.
Då jag såg dem, kom jag att erinra
mig en episod i min vän Atterdag
Wermelins Aftonblads-lif.
Det är nu många år sedan. Nitton
år ha gått. Atterdag var anställd i
de rika Hiertas arfvingars tidning
med en lön af 25 kronor i veckan.
Men hans sympatier lågo alls icke
för det liberala blasket. Han var
socialist. Och tillhörde det
socialdemokratiska förbundet, som den
tiden stod i sitt flor och hade sina
sammanträden på kaféet
Svartman-gatan 11.
En dag hände det, att han blef
»kallad» privat till polismästaren, hr
Sem Rubenson, en af de
Stockholms-judar som förtjänar sitt särskilda
kapitel.
Då Wermelin trädde in till
polismästaren, tog denne mycket vänligt
emot honom och yttrade, att han nu
ville höra, ifall Wermelin kunde
betala igen de 30 kronor han lånat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
