Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Social kamp.
Känslornas skiftningar likna ett
haf, som än höjer än sänker sig, än
visande en lugn och vacker yta för
att därefter omedelbart brusa upp till
en ansenlig höjd. De senaste
tidernas händelser hos oss ha på ett
objektivt sätt visat de hastiga
skiftningar i ett folks känslolif som kunna
förekomma. Orsakerna till det som
bringar den enskildes känslor i en
viss svallning, äro desamma som
frambringa starka opinionsyttringar
inom hela samhällslager, antingen
tillfredsställelse öfver något eller också
hatet mot något lågt, simpelt eller
brutalt.
Knappt ha känslorna från 1902
års storstrejk lagt sig, lagt sig för
löftet att om ett par år få denna
efterlängtade medborgerliga rätt,
rösträtten, lagt sig för att man denna
gången icke ville taga steget fullt ut,
utan endast ville gifva samhället i
sin helhet en aning om den makt
som ligger i och den revolt som kan
åstadkommas af de valkiga
»näfvarnas» hvila — förrän åter en af dessa
yttre inpulser, ett djäfvulskt anslag
(strejklag) från en, man skulle kunna
tro importerad, rysk regering, mot
den arbetande, den produktiva
klassens existens, åter bringar dem i
svallning. Visserligen var stämningen
uppe för att redan 1902 genomföra
en verkligt menad storstrejk, men för
en rätt som rösträtten, som vi här i
landet icke varit vana att få utöfva,
och som för vår del kan vara af
om-tvistadt värde, lägger sig harmen öfver
att den icke erhålles ganska lätt, utan
känsla af någon förlust Däraf
naturligtvis att bitterheten och hatet mot
denna orätt icke är af denna djupa
natur, som följden blir, då man från de
regerandes håll förmärker en verklig
energi till att inskränka den lilla rätt,
som äges, än ytterligare. Och hvilket
utslag af en för byråkratien och
reaktionen förtviflad social kamp inneburo
icke dessa försök att omöjliggöra och
förbjuda arbetarnas enda rätt och
medel, strejkrätten, i sin kamp, icke
blott för några öre mera i timmen,
utan för hela sin klass höjande i
socialt afseende. Och hvilken lycka,
mena somliga, att dessa förslag icke
gingo igenom, hvilken lycka att dessa
två röster föllo på den sidan som
förkastade dessa förslags antagande
till lag. Och vi förstå mycket väl
den lättnad från någonting ovisst hvar
och en kände efter dessa så
betydelsefulla dagar, då man gick i
andlös spänning, väntande på att i hvarje
ögonblick klubban i riksdagen skulle
falla och vår rätt och vilja till
förbättrandet af vår sociala ställning
skulle ligga i våra motståndares
godtyckliga nåd. — Men äfven om vi å
ena sidan kunna förstå dessa
glädjetankar och känslor och till viss del
sympatisera med dem, enär vi icke
vilja våldet, så kunna vi dock icke
undgå att uttala, att vi såsom
klassparti, ställande oss på klasskampens
grund, ert parti som kämpar för så
höga och ädla mål som inneslutes
inom det samhällssystem, hvilket
heter det socialistiska, hade måhända
haft nytta däraf. Den mångåriga
erfarenheten att ju mera hänsynsfulla
vi äro och ju mera vi aflägsna oss
från den grund, hvarpå vårt parti
under nuvarande förhållanden måste
hvila på, klasskampen, ju mera
mötas vi af allt fräckare hänsynslöshet,
detta erinrar oss om att det hade
för vår sak kunnat vara gagneligt
om strejkförslaget blifvit lag och i
följd däraf storstrejken brutit ut. Ty
en kamp, som hade börjat med så
stora förutsättningar, som denna
planerade storstrejk, där bitterheten varit
så allmän, hatet så djupt och hvarje
medlems af omständigheternas
nödvändighet skapade medvetenhet, vilja
och inseende att här måste offras allt,
där allt annat intresse icke vore något
mot detta att slå sig fri, denna kamp
hade redan från början haft denna
inneboende kraft, att den icke
kunnat häjdas förrän målet vore vunnet.
Dess mål och syfte hade under
stridens gång utvidgats, och hvem vet,
om vi icke detta ögonblick hade stått
inför en situation som Norges, en
alldeles ny författning, stått inför detta
efterlängtade ögonblick, då hela
ock-rareförsamlingen genom vår enighet
varit bortblåst från jorden, där vi
således varit på god väg att omgestalta
detta af oss så föraktade samhälle
och dess fysionomi.
Storstrejken, se där det medel som
mer och mer kommer att användas i
den sociala kampen.
Under tiden aflöser den ena
strejken den andra, deras omfång blir
större, deras natur bittrare. I denna
kamp se vi dock ofta våra kamrater
spela den simpla rollen som förrädare.
Vi hata dem, men huru mycket
bittrare skall icke detta hat bli, då man
ser personer af andra samhällsklasser,
t. ex. studenter, personer som aldrig
utfört en timmes produktivt arbete,
just vid en konflikt, då arbetarna
begära bättre lefnadsvillkor och
nedlägga arbetet för att genomföra sina
berättigade kraf, träda in i arbetet
för att under sken af omsorg för
samhället, att det-icke skall förgås i smuts
(öfverklassmuts ?) hvilket dessa icke
under normala förhållanden kunnat
hålla ifrån sig utan att ha behöft
hjälp, taga fatt i dynggrepen endast
i afsikt att förbittra den fattiges kamp
för sin existens. Det går sålunda
icke an, att öfverskyla deras
nidingsdåd mot arbetarne med att säga de
voro förvillade ungdomar, som icke
insågo följderna af sitt handlingssätt.
Det går icke an, säga vi, att förringa
betydelsen af benämningen
strejk-brytare och förrädare. Vi som fordra,
att våra kamrater, arbetarna, hvilka
icke erhållit denna s. k.
mogenhets-undervisning, att de skola förstå det
simpla i och följderna af att
uppträda som strejkbrytare, vi ha ännu
större kraf på att dessas, k. »mogna»
skola förstå detta.*) Men då de
likväl uppträda som förrädare i
arbetarnas sociala kamp, då faller vår
dom bestämdt och medvetet, att dessa
äro kulturens afskum, icke värda
någon ärlig människas aktning.
I dessa tider, då den sociala
kampen kräfver livar och ens vakna
intresse, duger det icke att försvara ett
dylikt handlingssätt som dessa
studen-ter-strejkbrytares med att säga: vi
ställa oss neutrala inför hvarje social
åskådning. Ingen får ställa sig
neutral. Denna neutrala skock kommer,
såsom vi ofta se, att rekrytera det
pack, som vi i den sociala kampen
kalla för strejkbrytare. Neutralitet
är brist på själf ständighet. För oss
arbetare skall detta alltid stå klart:
Den som icke är med oss är mot oss.
G. S.
Efter slaget.
Berättelse
af
Hjalmar Nilsson.
Det var afton. Solen höll just
på att dala, och sände sina sista,
gyllene strålar öfver näjden, där
dagens stora drabbning stått.
Öfverallt hvart ögat såg i den annars så
leende näjden märktes gräsliga spår
af krigets förbannelse. Vapen,
sönderskjutna, döda och döende hästar
och människor lågo strödda
Öfverallt och mot den röda aftonhimlen
steg en helveteskonsert af de
sårades jämmerrop och stönande.
Där ligger en skäggig soldat,
gräsligt massakrerad af en granatskärfva,
där en yngling, med magen
upp-ristad af ett bajonettstygn. De i
döden förvridna, annars så vackra
dragen, uttrycka en bild af det
största lidande, det är som de
uttalade en fruktansvärd dom öfver
dem, sam tvungo honom ut från
hem och arbete att mörda sina
bröder i ett annat land.
Där ligger en man i sina bästa
år med båda armarna sönderskjutna,
han är ännu vid sans och hans
jämmerrop äro hämska att höra.
»Vatten, vatten», stönar han. »Gif
mig vatten, eller ännu bättre, gör
•) Det var därför så besynnerligt, att
»Socialdemokraten*, som brukar införa
strejkbrytarnes namn, då förrädarne
tillhöra arbetareklassen, vägrade, trots
påstötningar från Stockholms
arbetarekommun och stora möten, att brännmärka de
tusenfaldt uslare studentstrejkbrytai ne på
samma vis. Ett sådant handlingssätt är
minst sagdt ovärdigt af »arbetarnes egen
tidning» och visar oförtydbart, att icke ens
på det hållet har man kommit bort från
den ömkliga öfverklass- och >
bildnings»-kurtisen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
