Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken borde mana att ej låta sig
öf-verila på grund af en tillfällig
känslostämning, ty det kan komma
surt efter. Äfven om
kungamakten och folkviljan skulle tillfälligt
synas arbeta för samma mål, kan
detta icke vara tillräcklig anledning
för folket att böja knä inför tronen,
ty var viss om att motiven ej äro
desamma. En kung står dock
alltid på klassamhällets sida; en kung
på klasskampens grundval är en
absurditet.
Hvarje kungahyllning af
proletärer måste därför ske efter
dagtingan mot bättre vetande, lättare
ju mindre man förstår sin ställning
som arm proletär, omöjlig om man
bär viljan till revolt i sitt hjärta.
Vår stolthet som proletärer är att
känna oss stå i bestämd
motsättning/till det nuvarande samhället.
Denna ställning är vår styrka och
bör därför icke uppgifvas, ty den
är nödvändig för att kunna uträtta
något för våra klassintressen. Vi
förlora i agitatoriskt hänseende
mycket, om vi den ena dagen bringa
tronen vår hyllning och den andra
äro redo att flytta upp den på
något historiskt museum.
Den bristande fasthet i
uppträdande härutinnan, som en del
arbetare låtit förleda sig till, visar allt
för tydligt att här behöfves en
kraftig agitation för socialismens idéer;
men de proletärer, som redan fordra
sitt människovärde tillbaka, de kunna
icke annat än finna det
motbjudande, när den ena människan böjer
knä inför den andra, och falla själfva
aldrig på knä inför tronen.»
Social-Demokraten har många
gånger »gjort sig kvick» och
påmint om, att kungar och idioter
äro oansvariga. Man hyllar icke
en oansvarig person.
Det är ett brott af tidningen, att
med hokus-pokus söka advocera ett
försvar för sitt och likartade
socialdemokraters fjäsk, och att säga att
det är ett rättvist erkännande blott.
Social-Demokraten har själf sagt
(och det var den 12 juli) således t.
o. m. efter kungakurtisen —: »Ja,
en furste kan äfven i vår tid vinna
för sig sitt folks djupa leder. Som
en fredens och demokratiens främjare.
Men endast på den vägen.»
Nu tillkommer det Soc.-D. att
utan vanlig bondadvokatyr låta sina
läsare veta när och huru Oskar den
andre] visat sig vara demokratiens
främjare. Yi ska sedan stå till
tjänst med citat ur Soc.-D. och ur
dess redaktörs föredrag vid olika
tidpunkter om öfverklassens kung.
Det kan vara lärorikt för många,
som icke ha fått ögonen öppna för
det vedervärdiga skojet.
Bland blomsterna från hyckleriets
äng (se på annat ställe i detta num-
mer) ha vi ock plockat en liten
praktros ur Soc.-D. Där heter det lika
äckligt och sentimentalt som i den
andra kryparprässen: »den gamle
konungen», alldeles som om det
vore någon förtjänst att vara
gammal; — det skall naturligtvis låta
underdånigt, smickrande, älskvärdt,
men är blott jolmigt och en
ovärdig ef terapning af de konservativa,
de ordinarie rojalisterna.
För att emellertid låtsa vara olika
dessa ha Soc.-D., i det den berättar
om underklassens hyllning för
kungen på slottstaket, tillagt:
»underklassen, som i dessa dagar går och
svälter för att en gång få rätt mot
hjärtlösa kapitalister, men som
därför icke nekar att uppskatta den
man, som så energiskt hållit
krigstanken fjärran från sitt program.»
Här hade det dock varit på sin
plats, att »arbetarnes egen tidning»
påmint om den skamlöshet,
Stockholms stadsfullmäktige gjort sig
skyldiga till, då de af samhällets
medel ta pängar i massa för att
uppföra en dyrbar tillfällig
mottag-ningspaviljong och för att —
medan tusental svälta — kasta bort
folkets pängar * på onödig lyx, för
att själfva få visa sitt
allraunder-dånigaste kryperi.
Men krypare äro de ju alla. Fast
svansviftande socialdemokrater, det
är dock det äckligaste af allt.
Hinke Bergegren.
m
©nistop.
Obelenski, Finlands
generalguvernör efter Bobrikoff, skulle, berätta
bladen, ha för afsikt att i sommar
besöka Stockholm. Man har rätt
att förmoda, det hufvudstadens
arbetare skulle mottaga honom så
varmt som han förtjänar.
Ur hans meritlista må här blott
anföras:
Furst Obelenski kommer åkande till en
by, beledsagad af en trupp kosacker. Byns
fullkomligt fredliga befolkning mottar
öfverheten på trälars vis; uppställda i led falla
bönderna pA knä och aftaga
hufvudbona-derna; kosackerna piska dem alla med
nagajkorna på de blottade hufvudena.#
På stora landsvägen möter fursten en
diakon med ett lass saker, som denne
roffat åtj sig. »Prygel» kommenderar
furst Obelenski. »Därtill är ni ej
berättigad, jag tillhör det andliga ståndet»,
svarar diakonen. »Prygel nu genast, sedan
skola vi pröfva frågan om min
befogenhet», lyder kommandot. Sagdt, gjordt och
guvernören ilar vidare. Jag medger, att
jag ej beklagar diakonen så mycket. Men
hvad säger furst Obelenski om följande
detaljer: en bonde som innehar
Georgs-korset hotas att blifva pryglad, men
protesterar i det han ber att få gå hem efter
sitt kors. Då befaller furst Obelenski att
trots allt piska honom, utbristande: »Gif
honom dubbel portion!»
Vanliga dödliga slogs på magen. På
sådant vis misshandlades en gammal gubbe
tills inäfvorna trängde ut; ännu vid lif
bad gubben om vatten, han fick det, men
genom den misshandlade magen rann
vattnet ner på marken. Ej under att dessa
exekutioner framkallade särskilda fall af
själfmord bland bönderna. »Ni kallar detta
kroppsstraff», sade furst Obelenski, efter
återkomsten till Harjkoff, »men enligt min
mening är det helt enkelt fysiskt
motstånd!»
Och den djäfvulen skulle inte vi
veta att ta emot!
Det heter att vi svenskar icke gå
framåt. Men läs blott om
ceremo-niellet vid gratulationscouren på
slottet den 10 juli. Där befalles:
»Vid defileringen göres af damerna
blott en nigning och af herrarne
blott en bugning för majestäterna.
Tänk: blott en nigning, blott en
bugning!
Idioter!
Och en öfversteidiot!
* *
*
K. F. U. K., kristna föreningens
för unga män (och manälskare)
värdiga syster, har skänkt »vår nya
prinsessa» en finfin bibel.
Ilimlar-nes herre ser stolt och belåten ned
på de heliga jungfrurna, hvilka styrt
ut »guds ord» med hertigkronor af
guld . . . Riktigt det förgylda
eländet, hviskade Sankt Paulus.
* *
*
Kungen, presten och aktören, hur
nära de stå hvarann, hur många
likheter de gemensamt äga, det
visar en liten broschyr, som
utkommit i sommar och som bär den
betecknande och uppseendeväckande
titeln: »Kungen, presten och
skådespelaren. En
folkpsykologisk-etno-grafisk aper9U» af A. Hollender.
Förf. skräder icke orden, skyr
icke att modigt draga alla
konsekvenser, han är ingen feg stridsman
och behandlar sitt ämne så, att det
både intresserar och roar. Något
för »invecklad» blir han nog
stundom för den stora publiken;
teologer och filosofer se naturligtvis
med ringaktning på den »populära»
skriften.
Som en sammanfattning af förf:s
mening torde följande rader kunna
anföras:
»Således se vi hurusom
skådespelare, prester och kungar ha
ungefär samma funktion i samhället;
men under det skådespelarna ta
af-gift för sina som nöje betecknade
prestationer, så vilja konungarne
och presterna tagas på allvar, ja
underhållas af staten. Att ta bort
hela den skådespelsattiralj, som
konungarna och prästerna förfoga
öfver är ett stort behof för samhället,
ty det är denna attiralj, som är så
dyrbar;, religionen kan hvem som
helst få genom läsning af teologiska
författare och och ett representativt
öfverhufvud kan uppehållas med
enklare medel, t. ex. genom en
billig president.»
Den väckande och djärfva lilla
broschyren kan erhållas genom
Brands eypedition.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
