Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sociala och etiska? Detta är orätt;
icke så att alla åskådningar skulle
ha lagligt »skydd», utan så, att alla
åskådningar skulle vara frigjorda
därifrån.
Håna och drifva med andras
känslor och åsikter då det gäller andra
ting än de religiösa, och grymt såra
— asch, det är inte så farligt! Men
kommer man in på det religiösa
området — drag af skorna! Här måste
man tassa så försiktigt omkring i
hänsynsfullhetens strumpläster, att man
icke råkar trampa på de ömmande
religion sliktorn a!
De kristna fordra hänsyn. Huru
handskas de själfva med sådant? När
statskyrkan tvingar fritänkare och
frikyrkliga att underhålla den, — är
det hänsyn? Och när de kristna af
alla sekter säga till en, att man
kommer till helvetet, om man icke
antager deras tro, och skrämma hemska
mardrömmar på gamla gummor —
är det hänsyn mot andras känslor?
Somligt folk tror på påskkärringar
och Blåkulla-färder, spöken och troll,
hästskor och kaffesump, och de känna
sig sårade, när man drifver med
deras tro. Men denna tro får man
lagenligt drifva med. Hvarför? Jo,
därför att vederbörande, lagstiftarna
eller »den offentliga meningen», fått
inom hjärnbarken, att inga känslor
eller åsikter skola anses så delikata,
så aktningsfordrande som de
kristligas, att tron på gud och fan och
deras änglar är mer sublim än tron på
älfvor och troll, att tron på himmel
och helvete är heligare än
Blåkulla-tron, Kristi himmelsfärd förnuftigare
än käringtrippen till Blåkulla, dopet
och nattvarden heligare än hästskor
och kaffesump, prästers böner
verksammare än trollpackans besvärjelser
o. s. v.
Ja, att häda vildarnes religiösa
ceremonier och tillbedjan af
trägubbar, kalla det vidskepelse och
pris-gifva det i skämttidningarna, det får
man. Men gör detsamma med de
kristnas ceremonier och tillbedjan af
sin gud — då blir det lif i
myrstacken och åtalsministern rätar på
armen.
Men om jag nu anser gud och fan
för hjärnspöken såväl som älfvor och
troll, och dop, nattvard och böner
för vidskepelse såväl som hästskor
och besvärjelser, så följer däraf, att
jag också måste ha rätt att behandla
det ena lika vanvördigt som det
andra, om det också är sårande för
dem, som finna dessa ting »heliga.»
Med ett ord: jag anser det som
min okränkbara rätt att håna och
gäckas med det som jag tycker är
dumt och löjligt och värdt hån. Jag
kan icke vara förpliktad att iakttaga
vördnad för andras gudar, liksom ej
heller andra för — mina.
Mina åsikter äro icke heliga, de
stå öppna för den som dem häda
gitter. Kom an!
Tänk ändå, att de kristna vilja
öfverlämna afgöranden i någonting så
ofantligt högt, så oändligt »heligt» som
de religiösa tingen och hvad därmed
sammanhörer, t. ex. kätteri och
hädelse, åt simpla, världsliga
myndigheter, hvars medlemmar nog i de
allra flesta fall (åtminstone hoppas
jag det!) lefva allt annat än gudligt.
Hvarför ska de kristna ha så brådt
med straffet, när de ändå veta att
hädarens själ flyger ned i helvetet
en gång efter döden och hamnar i
guds bödels vård?
Eller kanske äro de icke riktigt
säkra därpå, utan föredraga att
klämma efter hädaren medan han lefver?
Icke tro väl vår tids kristna, att
de agitera för Jesus och omvända
kättare och hädare genom
åtalsför-följelser?! Det var dock de katolska
inkvisitionernas tro, att de genom att
straffa den otrogne i detta lifvet,
frälste hans själ i ett kommande, och
därför kunna de till en del förlåtas
för sin välmenta grymhet. Men då
straffet icke afser att förbättra, så
blir det ju blott hämnd? . . .
Dock, kanske att de kristna här i
Sverige icke gilla justitieministerns
tilltag, utan å »kärlekens religions»
vägnar skämmas däröfver? I så fall
vänta vi, att de kristna anordna
protestmöten mot de två senaste
hädelse-åtalen.
Einar Håkansson.
Vår kamrat Einar Håkansson, som af
innerligaste öfvertygelse skref i Brand om
de moderna kannibalernas hedniska
natt-vardsceremoni, har känt sig djupt kränkt
öfver, att han icke kan få svara för sin
framställning och lida den förföljelse, som
de gudliga skälmarne glädja sig åt i sin
kristna kärlek. Han kan ingenting annat
göra än fortsätta sin agitation i Brands
spalter. Och det har han lofvat göra.
Men många af våra läsare ha uttalat
önskan att få se porträtt af honom.
Därför har han på red:s anmodan skickat ett,
med en kort själf biografi, så lydande:
»Jag är född den 28 juli 1883 på
Skär-sätra herr- och stätaregård i Lidingö
socken invid Stockholm och »kristnades» till
Carl Gustaf Einar. >Till börden» är jag
trädgårdsmästareson. I maj 1898 flyttade
jag till Stockholm, där jag fick plats som
typografelev. Och nu lärde jag känna
arbetarrörelsen och socialismens idéer samt
blef genast intresserad af dem. Jag kan
säga, att på studiet af dessa ting har jag
användt största delen af min fritid, och
jag styrkes beständigt i min socialistiska
öfvertygelse. Ar 1900 kom jag till
Söder-telje, där jag fortfarande vistas. Först
under denna sista period blef jag ateist.
Som synes, är min biografi just inte
växlande. Det meddelade kan väl anses
tillräckligt i alla fall.»
Rörelsen bland de skånska
hofveribönderna 1868.
I.
Hofveriet under de stora skånska
adliga frälsemannen var ännu för
några decennier sedan endast en
förklädd form för den lifegnes ställning
till feodalherren. Spökammaren på
herrgården var visserligen försvunnen,
men inspektörens knotiga käpp hven
som oftast öfver den trälande bondens
knotiga lemmar. Dessa
hofveribön-der lefde i ett beklagansvärdt
tillstånd och blefvo af sina herremän
på det grymmaste misshandlade,
utsugna, plundrade och förslafvade samt
voro utan nåd och förbarmande
underkastade sina förtryckares godtycke.
Om man granskar deras sociala
ställning för 35 år sedan, skall man
nödgas gå till Sydamerikas
slafpa-troner eller de irländska jorddrottarna
för att finna motstycke, och man
förvånas öfver den låga moraliska och
humanitära nivå, hvarpå den skånska
godsägarearistokratin med en Arvid
Fredriksson Posse i spetsen befann
sig.
Erkännas måste, att vackra
undantag gåfvos, där bönderna under en
patriarkalisk spira hade en relativt
god ställning. Som allmänt omdöme,
ehuru i något olika grad, kan likväl
sägas att deras ställning var olidlig.
Värst i detta hänseende voro de stora
Posse-Piperska godsen. På dessa blef
också den jäsning, som i det följande
skall skildras, starkast. Här tog den
s. k., Tullbergska rörelsen med sina
vräkningar och våldsamheter en
re-voltartad karaktär. Särskildt på
Söf-deborgs gods våldgästade den
passionerade råheten i de fridlösas
boningar, men så måste också Alfr. Piper,
sedan alla rutor i hans kanalomgifna
slott blifvit inslagna, fly därifrån med
sin grefvinna.
Oförmögna att själfva handhafva
sina stora gods, som omfattade många
byar och 10,000-tal tunnland jord,
måste en del ställa sig under
förmyndare och lämna sina gods i
händerna på förvaltare. Erik Piper
på Snogeholm kom under Arvid
Posses förmynderskap, och verktyget
för denne senare blef ryttmästare
Liedberg. På detta gods hade
bönderna förut varit välbergade, men
efter endast ett par års regim af
denne herre blefvo de fullständigt
utarmade. Nu skrefvo bönderna en
klagoskrift till Erik Piper,
undertecknad »sex bönder». I denna serverade
de honom en mängd ovett för det
han varit dum nog att lämna sig
själf, sitt gods och bönderna i
händerna på sådana personer, hvilka i
förbigående sagt icke fingo de finaste
titlar. Piper lämnade brefvet till
Liedberg, hvilken genast
sammankallade 9 af hofveribönderna, däribland
den enda på hela godset som förstod
konsten att föra pennan.
Nu blef det först en förfrågan om
hvem som ville åtaga sig
författareansvar. Då ingen härtill hade lust,
röt Liedberg mod sin djupaste
militära basstämma: »Ja, nog dj-r i mej
kan jag trolla sA mycket, att jag dj-n
i min själ kan säga hvem som
skrifvit brefvet». Oaktadt dessa kraftord
var likväl ingen hågad därtill. Nu
tog Liedberg fram sin »trollåda», som
hade formen af en cigarrlåda. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
