Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna skulle nu enhvar af dem doppa
sitt finger öch den som blef svart
om fingret var »illgärningsmannen».
Då sju af dem doppat, men endast
blifvit våta om fingret, sade han:
»jag tror dj-r i min själ att ni är
oskyldiga, gubbar». Nu kom turen
till den skrifkunnige, han doppade
och blef — svart. »Ja, ser ni där,
nu duger det ta mig dj-n ej att ni
nekar.»
Bönderna blefvo slagna med skräck
och förvåning, och Liedberg kom
från den stunden att gälla som en
stor svartkonstnär.
Hofveribönderna voro för de gårdar,
de brukade och som blifvit
uppodlade af deras förfäder, genom kontrakt
förbundna att göra dagsverken vid
gården. Dessa voro helt enkelt
barbariska. Så hade godsägarne förstått
tillsvarfva en punkt, hvarigenom
bönderna måste arbeta vid gården hela
dygnet om, när så påfordrades, utan
att åtnjuta mer än en måltid mat.
Denna punkt blef ofta tillämpad så,
att bonden eller hans folk måste vara
vid gården klockan tre på morgonen
för att börja arbetet, som pågick utan
af brott till kl. 12 middagen, då han
åtnjöt 1 timmas rast för att äta och
hvila, alltid af egen kost, hvarefter
arbetet åter började och pågick till
kl. 11 å V2 12 på aftonen. Mången
hade en 1U mil och däröfver till sitt
hem och ofta blef det öfver midnatt
innan han fick ro. Efter 3 timmar
skulle han åter i arbete. Kom han
nu 3 minuter för sent, förlorade han
eller rättare fick han skänka sin
högvälborne herre 1U dagsverke. Det
låter otroligt, men »är vid gud sant»,
säger en samtida författare.
Endast denna punkt visar, hur
slafviskt de behandlades. Men det
fanns flera punkter som voro än
mera godtyckliga. Så en som tillät
godsägaren att utom det bestämda
antalet dagsverken fordra hur mycket
arbete som hälst, endast han betalde
för »dagsäcka», d. v. s. arbete en
hel dag med 2 hästar, 1 karl, 1
kvinna, 1 pojke. Prislistan för detta
var 1 krona för 2 hästar och 1 karl,
58 öre för ensam karl, 37 för kvinna
och 33 öre för en pojke. Härtill
kom att de skulle föda både sig
själfva och hästarne.
Denna kontraktspunkt tillämpades
flitigt och det fanns de arrendatorer
som blefvo uppfordrade att fullgöra
ända till 30 å 40 »äckor», 80 å 100
fruntimmers-, en mängd karl- och
po jkdags verken, allt efter denna
oförskämda prislista. Men ej nog
härmed: denna spottstyfver skulle
enligt en annan bestämmelse ej
utbetalas före den 25 mars hvarje år.
Blefvo bönderna misshandlade, fingo
de ej försvara sig. Soldaten kan
under vissa lagliga. former klaga och
försvara sig, men för hofveribonden
och hans söner eller drängar gällde
endast godsägarens och hans fogdars
godtycke. »Jaså, du resonnerar —
jag förklarar dig härmed godsförvist»
— och dagen efter skulle arrendatorn
ha en annan man i den förvistes
ställe.
I kontrakten var en annan punkt
beräknad på att bönderna aldrig
under några omständigheter, om
godsherren så ville, skulle kunna
förvärfva sig själfva ett öre.
Denna punkt förbehöll jordägaren
uttrycklig rättighet *att när han
finner åbon mot kontraktet brutit
eller brustit, honom uppsäga till
af-flyttning, skolande åbon sedan
uppsägning bevisligen skett, ovillkorligen
vara förbunden att utan
tillgodo-njuten far dag hemmanet af träda,
vid äfventyr att han annars utan
hinder af rättegång kan
handräck-ningsvis därifrån vräkas.»
Denna bestämmelse användes under
goda år för att Skrufva upp arrendet.
Arvid Posse, den liberale
bondeledaren, utfärdade ännu strängare
kontrakt.
För kuriositetens skull må här
återgifvas den blodiga satir en dåtida
korrespondent skrifver till en
Stockholmstidning med anledning af
hof-veriböndernas utsugning:
»En skånsk tidning har på
1820-talet på fullt qllvar föreslagit vissa
åtgärder, för att icke fattiga barn
skulle blifva en börda för sockerborna
utan hällre vara till gagn för
fäderneslandet så att de .fördelaktigt kunde
inverka på handelsvågen. Förslaget
ansågs ej lämpligt för tidpunkten,
utan förkastades. Nu, menar
korrespondenten, ha vi andra tider och
därför bör någon skånsk frälseman,
som tillika är riksdagsman, väcka
motion om att af de ungefär 20,000
barn, som årligen födas i kungariket
Sverige, endast Vs skulle som pålägg
bibehållas, däraf blott 1U mankön.
Ett antal som blef ungefär lika stort
som kalfvar och får till pålägg. Alla
de öfriga borde vid 1 års ålder till
salu utbjudas åt personer af börd
och förmögenhet, som äro svenska
män och kvinnor, börande moder
åläggas att låta barnen ymnigt dia
under sista månaden af lefnadsåret,
så att de kunna med anständighet
företes på ett godt — bord.
Medgifvas måste, att detta
födoämne fölle sig något dyrt, men
konsumtionen är i hufvudsak beräknad
på rikets större possessionater, hvilka
efter det de redan förut uppätit de
flesta af föräldrarne, tyckas äfven på
barnen kunna ha de giltigaste
anspråken. »
Harmen och bitterheten sjödo
emellertid i allas sinnen, och det var
under korpral Tallbergs ledning som
hofveribönderna nu reste sig, för att
kräfva den jord, deras fäder led efter
led odlat.
C. E. S-g.
ÅTALSBASERIET.
»För Jesus, för Jesus, den kära,
till vapen du köpta polis!
och kämpa för prästernas lära
som fordom på fädernas vis!»
Så skräna de andligen kranke,
sitt vilda och rasande ve ...
Qå på ni! Ej krossas vår tanke
af prästernas svarta armé.
Må alla ni grubbla och rufva
på lagar att tysta oss med.
Ni tro, att med våldsmakt ni kufva
den trotsiga ungdomens led!
Ack, vräken upp hundrade hinder,
lägg snärjande snaror för oss;
men intet oss hejdar och binder,
vi hugga och bryta oss loss.
Försöken med bojor och blacken,
ni drängar kring rikemans bord!
men aldrig ni får oss i backen
och aldrig ni tystar vårt ord.
Ja, byggen upp skyhöga vallar
och vräken upp dam efter dam.
Vi komma likt floden som svallar,
som stormande bryter sig fram.
Hvart hinder vi skolä förkrossa
och bränna till aska och kol...
Ty fritt skola tankarna blossa
likt blixtrar på rymdens kupol.
Leon Larsson.
—>•><•<—
Separator.
Klasskampen står, med eller mot
vår vilja, och blir bestående allt intill
den sociala frågans fullständiga
lösning.
Arbetarnes stora strid gäller att
undergräfva allt förtryck; deras dagliga
kamp är att genom sina
fackföreningar söka sätta en bom emot
kapitalets röfvarherravälde, att hänsynslöst
strida emot den arbetsgifvare, som
vill skuffa dem ned i slafveriets
nesligaste förnedring, som vill tvinga dem
att bli ofria trälar, hvilka skola gå i
arbete under eländig spion- och
polisuppsikt.
Till det slaget “hederliga
arbetsgifvare “ hör dir. Bernström, iklädd det
religiösa hyckleriets mask och
storordig såsom “den svenska industriens
riddare".
Hur vackert talade han icke på
festen vid Margretelund år 1890,
festen då den 20-tusende maskinen
sålts? En mönsterverkstad skulle
Separator-fabriken uppvisa. Arbetarne
trodde honom då; men han har dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
