Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
proletärer med den största entusiasm.
Men packet (ackompagneradt af
ett par socialdemokratiska småhundars
ilskna gläfs) rasade; och funno sig de
styrande föranlåtna att motbevisa den
farliga skriften och som de icke ägde
andra bevis än polisbevisen, så
arrangerades åtal. En småstadsjury fann
underdånigast, att uppropet var
skyldigt enligt de paragrafer i tryck- och
strafflag, som åberopats. Och
små-stadsdomstolens juridiska snillen år
1905 resolverade, att en ärlig, men
för packet förhatlig mening bör
straffas med sex månaders fängelse.
Det kallas rättvisa, men är helt
rätt och slätt den gemenaste
förföljelse.
*
En internationell
korrespondensgrupp bland unga socialister med
det internationella hjälpspråket
Esperanto som enhetsspråk är under
bildande. Kamrater, som vilja an
sluta sig till den, vände sig till
Einar Håkansson, adress Södertelge.
Många utländska kamrater vilja
korrespondera. De som icke äro
mäktiga Esperanto, kunna erhålla
läroböcker och gratis undervisningshjälp.
Språket läres på kort tid.
Hvarje internationalist bör begagna
sig af detta och träda i närmare
förbindelse med kamrater i s. k.
»främmande land.»
En upprorsman.
(Ur berättelsesamlingen »Fabriksstaden.»)
Af Martin Lan da hl.
Sextioårige kroppsarbetaren Sven
Algot Blomlund lyssnade med
vidöppen mun, för att det, han hörde —
och det var inte mindre än
uppläsandet af domen öfver honom själf, han
hörde — skulle på det sättet kunna
lättare tränga in till hans hjärna och
där lämna något intryck efter sig,
framkalla några tankar eller föda ett
beslut. Härunder spärrade han äfven
upp ögonen allt mer, ék att det
syntes fara värdt, att de skulle trilla ur
skallen på honom.
Han lät dem löpa öfver
bänkraderna, som voro fullsatta med åhörare,
bort till dörren, där de fruktade
kon-staplarne stodo, bredbenta och
ansvariga, och genom hvilken han just nu
kände en oändligt stark lust att
spat-sera ut i det fria. Han betvang
emellertid denna sin längtan såsom
otillbörlig och fräck samt fortsatte med att
granska föremålen omkring sig.
Nu fästes de blåa, förvånade
blickarna åter på den nådige domaren, som
läste, och de fyra bisittarne i rätten,
som alla hade sina anleten lagda i
samma allvarliga streck som domaren
själf.
Allvar, högtidligt allvar och orubblig
värdighet präglade dem alia till samma
sorts fullgoda mynt af samma valör.
Och så föllo de förvånade blickarne
ned på Blomlunds egna skor — med
de stora utläggningarne och böcklorna
för kylknölar och liktornar — samt
gingo vidare, granskande hela harts
så alldagligt tarfliga person.
Ja, det var han — Sven Algot
Blomlund själf, som stod där till
bekikande, och ingen annan än han —
hade det helst varit!
Med detta besked återvände de
alltjämt lika förvånade ögonen till
domaren — hvilken nu slutat med
uppläsandet — såsom det mest
outgrund-liga, de i innevarande stund kunde
fästas på. Ingenting hade förändrat
sig vare sig i hans eller de fyra
bi-sittarnes anletsdrag, Samma
högtidliga värdighet förädlade dem ännu.
Och hvilken outgrundlighet låg det
icke också i det visa utslag, som nyss
förkunnats och som skakat salens
publik i dess hjärtas innersta klyftor och
djup!
Och så höll nu den oförstående
Blomlund i denna stund på att genom
sitt förvånade stirrande förstöra det
högtidliga allvarét i stundens stämning.
Ty det var ej långt ifrån att publiken
vid åsynen af denna stupida förvåning
hade brustit i skratt, hvilket i hög
grad skulle hafva skadat rättvisans
prestige.
Detta måste till hvad pris som helst
förhindras, och så tog domaren sig för
att ännu en gång repetera själfva
kärnpunkterna i det nyss förkunnade
utslaget.
Dom hade nämligen fallit i det
celebra upprorsmålet, som länge
sysselsatt tankarne i det eljest så fredliga
samhället. Kroppsarbetaren Blomlund
hade, oaktådt han ej kunnat förvinnas
till någon som helst brottslig gärning,
men emedan han befunnit sig i en
folksamling, från hvilken under
upprorslagen fallande brott utgått, och ej
på polisens befallning skilt sig från
densamma, dömts att hållas till
straffarbete under en tid af två år.
Allt detta hade nu domaren för
andra gången uppläst för den nyfikna
åhörareskaran och för Blomlund själf.
Men den sistnämnde tycktes ännu
ej hafva förstått.
Hans händer, hans fötter, ja, hela
hans kropp arbetade; det var, som om
han härmed velat underlätta hjärnans
arbete.
Hundrade ögon voro riktade på
honom.
Man kunde ej sanningsenligt påstå,
att Blomlund tillhörde förbrytaretypen.
Hans vattenhaltiga, blåa ögon uttryckte
långt snarare en godmodig indifferens
än t. ex. mordmani eller tjufaktighet.
Att han ej lydt en tillsägelse, var ju
också hans hutvudsakliga brott. Man
hade fällt honom på grund af en
konstapels vittnesmål: “Den där var det.
Jag sade till honom att aflägsna sig,
men han hoppade på stället och
hurrade. “ Och på detta vittnes utsago,
mot hvilket intet jäf fanns, ehuru han
såsom tillhörande de anfaline — det
var polisen, som anfallits — af den
dumma opinionen betraktades som
målsägare själf, på detta vittnesmål
hade Blomlund fällts.
Och nu hade samhället blifvit
be-friadt från en farlig brottsling.
Det är i efterapning, man har att
söka orsaken till de flesta människors
handlingar. Blomlund själf var föga
mäktig några nya idéer — den
anklagades förståndsgåfvor, anläggning och
temperament tagas emellertid föga med
som faktorer vid bestämmande af ett
brotts natur. Han hade gjort efter,
hvad han sett andra göra före. Men
vid motiven till den brottsliga
handlingen fästes långt mindre afseende
än vid spörsmålet om i hvilket lagrum
ifrågavarande oegentlighet bör inpassas.
Hvarför existerade den eller den
paragrafen i upprorsbalken, om det ej
vore meningen, att vid ett sådant här
tillfälle någon skulle dömas därefter?
Genom sin mystiska oförklarlighet var
denna paragraf dessutom ett af de
ställen i lagen, som mest bidraga till
att göra densamma vördnadsbjudande.
Det grymma och omänskliga är det,
som mest vinner aktning och vördnad
och dyrkas som gudomligt.
Men flera af de vidskepelser,
människan hänger sig åt med afseende på
rättvisa, lagskipning och samhällets
“heliga rätt“ att godtyckligt förfoga
öfver enskildes egendom, frihet och lif,
äro gröfre än t. o. m. de mest i
ögonen fallande vidskepelserna på det
religiösas område, och att människor
i allmänhet taga rättvisans äfven
enklare former med ett sådant gränslöst
allvar, visar, att släktet ej gått alltför
brådstörtadt fram i sin utveckling.
Samhället är ej ofelbart mera än den
enskilde.
Om majoriteten af några
skeppsbrutna på en ö bestämde, att den,
som togs af ett visst träds frukt, innan
den blef mogen, skulle dödas, så vore
det ett slags lagskipning. En af dem,
som t. ex. har starkare begär efter
frukten eller vid närmare eftertanke
ej funnit förordningen lämplig, tager
däraf och dödas. Har han själf varit
med om att stadga dödstraff för denna
gärning, så skipas rättvisa. I annat
fall äro de, som döda honom,
mördare.
* *
*
Då det ansträngande tankearbete,
som synbarligen försiggick hos den
dömde, ej syntes leda till något
resultat, frågade domaren:
— “Har den anklagade förstått?M
— “Jaa — jaa! Ja väl!“ Blomlund
försökte att se listig ut som en skälm,
hvilket ej lyckades.
— “Konstapel! för ut den
anklagade ! “
Men nu gick det som ett ryck
genom den 60-årige arbetarens kropp.
Nu syntes han plötsligt hafva fått
klart för sig, hvad det gällde. — Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
