Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godt handtag åt efterblifvenhet och
samhällsförtryck.
Med ogillande af åklagarens
an-svarsyrkande kräfde jag ersättning för
min inställelse.
Under detta mål föreföll det som
om nämndemännen kastat sig på det
halsbrytande experimentet att
intressera sig för saken. Jag är dock icke
alldeles säker på att denna
beskyllning emot dem är fullt rättvis. Kanske
icke. I så fall ber jag om ursäkt och
Öfverseende.
Min dom får jag vid tingets slut.
A. O. Jensen.
iå
SANNINGENS SEGER.
Långt bort i tiden, se’n urminnes dagar
lögnen har kallats för sann.
Lögn äro alla de urgamla lagar;
sanningen lystes i bann.
Lögn vi fått lära, men sanningen hata.
Skillnad på människor är:
slafven blef till för att föda den lata,
som på hans krafter sig när.
»From skall du vara och låta dig
nöja,
känna dig liten och arm.
Krypa för makten och ryggen din
böja,
tålig och mild utan harm.»
Dock är vi lika, vi människor alla,
vi äga samma behof,
ingen har rätt att sig härskare kalla,
ingen att lefva på rof.
Men vill du söka att sanningen finna,
tro ej att saken är lätt,
tro ej att seger du genast skall
vinna —
tro dock på sanningens rätt!
Visst skola mänskor dig håna och
döma,
kalla dig galen och dum;
lidandets kalk får i botten du tömma,
icke blott läppja dess skum.
Hinderna resas och böljorna torna
skyhögt mot himmelen opp.
Kämpa dig fram! Ingen hjälpande
Norna
eggar ditt slocknande hopp.
Ensam och trött får du kämpa och
lida,
brottas med faror och kval.
Ingen förstår hvarför du just vill strida
bragd-stort mot dagens moral.
Dock skola samlas allt flera och flera
kämpar för sanning och rätt.
Icke med hångrin man möter oss mera,
snart stå sig lögnarna slätt.
Snart skola murknade hinder ramla,
snart bäddas lögnen i graf.
Snart skola störtas de dogmerna gamla
skapande herre och slaf.
Hjalmar Nilsson.
Då proletariatet, samladt, gör en
ordentlig kraftansträngning, rämnar
grunden hvarpå tyranniet hvilar.
Zartronen vacklar.
Men som ett sista räddningsförsök,
ett hopp att kufva revolutionen, blef
fred med Japan sluten. Och nu
litar zardömet på de från
krigsskådeplatsen hemvändande trupperna. De
skola begagnas emot det allt
våldsammare uppträdande,
frihetsläng-tande folket.
För visso har Ryssland i det
uppnådda fredsslutet haft hjälp af
världens bestämmande stater, ty den
ryska revolutionära rörelsen måste
motarbetas. »Förhållandenas
utveckling i Ryssland är af största
betydelse för den tyska arbetarklassen.
Det bestående ryska riket utgör all
västeuropeisk reaktions sista mäktiga
stöd.» Dessa ord skref Friedrich
Engels för 30 år sedan; de äga sin
giltighet än i dag. Detta »stöd»
måste upprätthållas. Om den ryska
revolutionen skulle lyckas, nådde
snart dess vågsvall alla andra riken
och länder, där det blefve den stora
klassmedvetna proletärhären som
tågade ut till strid. Men det gamla,
civiliserade tjiifsamhället måste
räddas. Så länge som möjligt.
Dock, ännu är det för tidigt att
jubla för tyranniets usla skara. Ännu
är afgorandet ’ovisst.
Revolutions-floden kan hinna breda sig ut så
mäktigt, att till och med de väldiga
krigsmassorna från Mandschuriet
dragas in i dess lockande hvirfvel.
Visserligen sakna de ryska
revolutionärerna tillräcklig ammunition —
mä vi tänka på att skaffa oss sådan
i tid! — men de sätta just sin lit
till samma makt som zarismen: till
de hemvänd an de härarne.
Tyranniet hoppas, att de öfver
fredsslutet förtjusta krigarne skola
tacksamt lyssna till de falska
förespeglingarna och lyda de rofgiriga
böd-larnes kommando. Hur villigt
stormade icke »rödbyxorna», den franska
borgarepublikens soldater emot sina
klassbröder, Paris’ kommun ar der?
De revolutionära lita på hatet mot
despotismen, som länge jäst äfven
inom den järnhårda disciplinens led.
Den närmaste framtiden skall visa
hvilkendera som har missräknat sig.
Men skulle också revolutionen
komma att slås ned, är det visst, att
länge dröjer det ej förrän den åter,
med än större kraft reser sig och
störtar det djäfvulska våldssystemet.
Då, kamrater, må också vi blifva
besjälade af revolutionens glöd och,
om vi bli öfverfallna, utan minsta
hänsyn till uslingarnas lif och gods
göra slut på den privata
eganderät-tens samhälle. Ty den privata
eganderätten är det värsta tyranniet.
»De som söka undertrycka en åsikt,
förneka naturligtvis dess sanning.
Men de äro icke ofelbara; de hafva
ingen rätt att afgöra frågan å hela
människosläktets vägnar, och att
utestänga hvarje annan person från
möjligheten att själf bedöma den.»
John Stuart MM.
(Snistop.
Den vackra, spirande våren och
hela sommarens ljusa, färgglada
månader fick vår kamrat Fritiof
Larsson tillbringa inom lås och bom.
Först i kasärnens arrest, så i
Stockholms snuskiga häkte, men största
delen af tiden i en af
Uppsalafängelsets gråa celler. Den första
september var han fri. Mera glad,
frimodig och säker i sin öfvertygelse än
någonsin.
I Stockholms norra klubb har han
förtäljt om sina intryck från denna
tid af samhällets förföljelse.
*
Krigsnarrarna fingo opåtaldt skria
— kanske därför att man straffar
icke dårar, — men de som ropade
på fred, voro landsförrädare och, om
de uppmanade till fred, hemfallna
under lagen.
Norrköpings ungdomsklubb
menade, att bästa sättet att mota en
eventuell mobilisering, var att agitera
bland de unga värnpliktsskyldige för
vägran att inställa sig till det usla
handtverket. En af dess
medlemmar, A. O. Jensen, skref ned denna
mening, och Öfverallt i Sverige mottogs
hans upprop ibland klassmedvetna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
