Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solen gick ned i väster och kastade
sina gyllene stålar öfver det älskande
paret, som med armarna om
hvarandras lif försvunno inåt skogen.
Rekvirera ”Brands”
julnummer före den 20
november.
Alkoholens verkningar.
Af
prof. A. Weichselbaum.
II.
Ett organ, som ofta blir starkt
angripet vid alkoholens direkta
giftverkan, är njurarna. I dessa organ sker
nämligen delvis alkoholens afskiljande,
hvadan njurarnas celler icke endast
påverkas skadligt af. den alkohol, som
finns i njurarnas blodkärl, utan än
mera af den alkohol, som just skall
af skil jas. Äfven i njurarna drabbar
giftverkan de viktigaste celler,
nämligen dem som äro verksamma vid
urin af söndringen; i det dessa celler i
allmänhet tillintetgöras, blifva
njurarna allt mindre, och deras yta får
samma skrofliga utseende som —
därom berättades i förra artikeln —
är fallet med lefvern. Man kallar
denna process kronisk
njurinflammation eller den Briglntska sjukdomen,
som består däri att genom urinen
af-skiljes en betydande mängd ägghvita,
som ju är ett för näringen mycket
viktigt ämne. Följden häraf är ett
starkt af tagande af kroppskrafterna
samt allmän vattusot, som till sist
medför döden.
Det är vidare lätt begripligt, att
hjärtat och blodkärlen mycket ofta
angripas starkt af alkoholens giftiga
inverkan, eftersom det ju just är
genom dessa organ alkoholen föres
omkring i organismen.
I blodkärlen, synnerligast i
pulsådrorna, är det åter delvis de för
funktionen viktiga cellerna i
blodkärlens väggar som förstöras, nämligen
de celler, som hjälpa hjärtat att
drifva blodet fram genom ådrorna,
och i deras ställe uppstår i
lyckligaste fall en dålig slags väfnad eller
kalkinfiltration.
Dessa förändringar ha till följd, att
pulsådrorna i det hela taget utvidgas
eller rent af brista, eller att de
sam-mansnörpas och tillslutas. Båda
tillfällena måste slutligen resultera i, att
blodomloppet blir alltjämt mera
hin-dradt.
Det extraarbete, ett sådant tillstånd
påbördar hjärtat, kan dock
åtminstone i början utföras därigenom, att
hjärtat på grund af sin stora
anpassningsförmåga tilltar i muskulaturen,
hvarvid det så småningom, i
synnerhet vid rikligt förtärande af öl, kan
nå en betydande storlek. Man talar
då om för stort hjärta eller om
ölhjärta. Då emellertid dessa för
funktionerna så viktiga hjärtceller, i följd
af alkoholens direkta inverkan, tillika
tar skada, så lam hjärtat, oaktadt det
blifvit större, lika fullt icke orka med
detta extraarbete längre, och detta för
alltså slutligen till hj ärtförlamning
och plötslig död eller också till än
ytterligare förökning af den vid
fett-bildningen redan inträdda
blodstock-ningen i de olika organen och
således till allmän vattusot, som slutar
med döden.
Af de organ, hvari den nyss nämnda
blodstockningen inträder, må särskildt
nämnas andningsorganen och hjärnan
samt de hinnor, som omsluta dessa
organ. Blodstockningen i dessa
organ för vidare till kronisk
inflammation, och af denna orsak uppstår hos
supare dels ganska ofta en kronisk
lungkatarr, som ger sig tillkänna
genom heshet, hosta och kräkning, dels
många slags oordningar på grund
af kronisk inflanfmation i hjärnhinnan
eller förstörandet af viktiga delar af
hjärnan; af dessa oordningar kunna
nämnas händernas darrning,
förändringen af stämman, oordningar i
syn- och hörselförmågan, moralisk
slapphet, förföljelsemani, raseri och
vansinne, af tagande af intelligensen,
idioti o. s. v.
Af denna tyvärr alltför kortfattade
framställning kan man lära, att
alkohol i verkligheten är ett för den
mänskliga organismen ytterst lömskt och
farligt gift, i det den, såsom vi ha
sökt visa, är i stånd att blifva till
skada för ’hvarje organ och att
därvid förorsaka de mest olikartade
oordningar i hälsotillståndet, hvilka i deras
vidare förlopp t. o. m. kunna
medföra döden. Härtill kommer, att
detta gifts fördärfliga verkningar icke
blott göra sig gällande hos de
personer, i hvilkas organism det direkt
införts, utan också i en viss grad
hos deras efterkommande, vare sig i
form af medfödda sjukdomar eller i
anlag för vissa sådana.
Kvinnorna och den
antimilitaristiska
propagandan.
Mången gång har jag undrat öfver,
att så sällan någon artikel varit synlig
i Brand, som direkt varit riktad till
oss kvinnor, ty det finns numera rätt
många bland oss, som läsa densamma.
För den skull vågade jag söka gifva
svar på en fråga, som jag ofta hört
framställas, nämligen: »Hvad ha vi
kvinnor med den antimilitaristiska
agitationen att skaffa?» Detta
spörsmål torde antingen bero på stor tank-
löshet eller på djup okunnighet.
Därför att vi blifvit födda till kvinnor,
behöfva vi ej exercera; men hafva
vi verkligen för den skull intet att
göra med saken? Att exercisen intet
annat är än en öfning att på det
mäst raffinerade sätt handtera
mordvapen, det tänka kvinnorna i
allmänhet naturligtvis ej vidare på; men för
oss kvinnor, som tänka, borde det
vara af allra största vikt att blifva
intresserade för och taga del i den
antimilitaristiska rörelsen. Ty krig.
är väl det mäst upprörande, det mäst
grymma och djuriska som kan tänkas.
Kvinnan, som af naturen tyckes vara
mera vek och känslig, hon kan väl
ej gärna ställa sig sympatisk
gentemot sådan ohygglighet. Nej,
visserligen, svarar man, men — så
kommer den gamla dumheten för
hundratusende gången fram igen: »Man
skall väl försvara sitt fosterland.»
Jag svarar härpå såsom det ofta
blifvit sagdt förut: Hvad ha vi
proletärer att försvara, när vi ej äga en
tumsbredd jord, som vi kunna kalla
vår, och knappt så stor inkomst att
det räcker till maten för dagen? Då
är det ju en absurditet att tala om
att man äger något att försvara. Och
att våra bröder skulle gå ut i ett
krig för att mörda eller ock att själf
blifva mördare, det vore väl en
altruism, som närmar sig det löjliga.
Det vore en dumhet (och råhet) så
stor, att det icke kan betraktas annat
än som en skamfläck på våra dagars
bildning och civilisation.
»Men vi får ju aldrig krig; hvad
skall man då hålla på att bråka tor,»
invända andra. Ja, jag frågar: hvad
skall man då med militarismen att
göra? Betänk, sådana enorma
pän-ningsummor, som den slukar!
Summor som skulle kunna användas till
mycket nyttigare ändamål.
Låt oss se saken lugnt och
fördomsfritt, och vi skola strax finna,
att det enda, militarismen uträttar,
är att den demoraliserar massor af
landets unga män? I stället för att
ständigt stiga i intellektuell
utveckling, går en stor del af ungdomstiden för
dem förbi i mordöfning; och sedan
äro de ofta så förslöade att de ej
söka nå någon högre grad af
utveckling. Det är en af militarismens
förbannelser. Således måste vi af alla
krafter hjälpa till att bekämpa den!
Slutligen komma vi till frågan:
»livad kunna vi kvinnor göra?» Första
steget till militarismens störtande är
enligt mitt förmenande det, att väcka
afsky för mördaryrket och då först
och främst inom militarismens egna
led. Och vidare att, enär
militarismen är till för att skydda klassamhället
och de rika, upplysa dem, som tvingas
att skydda dessa, att de själfva
tillhöra en klass som måste bekämpa det
bestående och strida för lyckligare
lefnadsförhållanden. Inga torde bättre
än kvinnorna vara skickade att utföra
detta värf. Jag erinrar bl. a. om,
att det ju är känd sak, att militärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
