Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sof i ro.
Goda folk, so/* i ro,
>0/’ fedcP ocä dag.
Gud lian skyddar nog ditt bo,
blott du på hans ord vill tro.
Riklig nåd han sänder ner
till sitt folk för hvarje dag,
än i form af någon lag,
än i form af hugg och slag.
Och ibland han nådigt ler,
då han ser
hur dum du är.
Goda folk, du trogna folk,
sömnen styrker dig.
Kungen är din vakna tolk,
lagen är den skarpa dolk
som skall hugga och slå ner
hvar och en som reser sig,
hvar och en som väcker dig.
hvar och en som icke ler,
då han ser
så dum du är.
Arbetsmän, i Jesu namn
slumra in och sof.
Grafven öppnar snart sin famn
och uti dess tysta hamn
sänkes ni för evigt ner.
Kyrkans herde med sin haf
stal er själ, då tungt ni sof;
och när han så huldsamt ler,
tänker han kanske på er.
Josef Andersson.
Utan vidskepelse och
ceremoni.
Skiss af Hjalmar ISilsson.
Det var en fager junikväll, en
underbar vacker afton, då hela naturen
liknade en jubelhymn till de mäktiga
naturkrafter, som skapat dess fägring.
Den stora fabriken hade nyss
uttömt sina lefvande maskiner och
dessa skyndade nu, trötta af
jäktandet, att skaffa sig en stunds
förströelse och hvila.
— God afton Agnes! Du är
punktlig ser jag, kl. är precis 7. Har du
väntat länge?
— Jag kom alldeles nyss!
— Kom då, så gå vi.
— Hvart?
— Hvart som hälst. Till Haga?
Hon nickade bifall, tog hans arm
och de vandrade sakta gatorna framåt.
Ingen talade ett ord, utan betraktade
endast gatulifvet och lyssnade till
bullret omkring dem.
De gingo upp på grottberget och
slogo sig ned på en sten, för att
njuta af den vackra utsikten. Så
sutto de tysta och sågo och sågo,
berusade af naturens strålande fägring.
Borta i fjärran hördes tonerna af en
frälsningssång. Den kom från en
trupp af frälsningsarmen som dragit
ut på fälttåg.
— Hör du Agnes, hur dessa
vidskepelsens apostlar läska sina själar
i öfvertrons grumliga brunnar. Fy
fan så äckligt.
— Tala inte så Evald! Hvarför
kan du inte låta dessa människor ha
sin tro; det måtte väl vara deras
ensak.
— Det är icke någon ensak att
människorna grunda sin tro på
otroliga amsagor. Dessa svammelmakare
äro tanklösa människor, som aldrig
tänkt en själf ständig tanke, som taga
vidskepelsen för kontant, utan att
reflektera öfver om den håller streck
i verkligheten. Man måste verkligen
vara bra inskränkt, om man skall
tro på deras idiotism. De tala om
glädje och lycka i ett kommande lif,
utan att kunna bevisa något. De
säga att lidandet här på jorden ej
betyder någonting, då man får det
så mycket härligare sedan, på den
andra sidan. Men jag tror ej på
»andra sidan», utan vill skapa mig
lyckan här i lifvet och därför är
deras tro ingen ensak, utan den är ett
hinder i vår marsch framåt, som vi
måste bekämpa.
— Men nog måste väl religionen
finnas kvar? Och prästerna sedan.
Hvem skulle annars viga tillsammans
människorna, döpa deras barn och
jordfästa deras döda?
— Du talar, som du har förstånd
till! Tror du att någon präst eller
någon annan någonsin skall få lämna
sanktion på vår förbindelse? Nej!
När vi vilja »gifta oss», så göra vi
det endast på grund af fri vilja och
på grund af vår kärlek. Vi bry oss
ej om hvad folk säger, ty vi äro oss
själfva nog. Ingen har rätt blanda
sig i vårt görande och låtande. Det
är vi som lefva tillsammans med
hvarandra och icke tillsammans med
världen, den har alltså ingen rätt
att blanda sig i vår förbindelse . . .
— Men det är så vackert Evald,
att se en hvitklädd brud framför
altaret och höra orgelns mäktiga toner
fylla kyrkan.
— Medgifves att det är vackert.
Men, som man säger: från det sublima
till det löjliga är , steget kort. Du
måste väl medgifva, att det värkar
löjligt, att höra en präst med sin
stereotypa stämma, mässa fram sin
vidskepelses litania öfver de två, som
ingå sin förening, de må göra det af
kärlek eller af ekonomiska skäl. Jag
behöfver inte ingå någon affär under
ceremoni, jag kan göra det med eller
utan kontrakt. Jag behöfver ej nå-
gon människas sanktion på en
för-lofning och är jag en hederlig
människa bryter jag ej utan giltiga skäl
en sådan lika litet som ett äktenskap,
om du vill kalla det så.
— Men det är så prosaiskt detta
att endast flytta tillsammans, som
man parar tillsammans tvenne djur
af olika kön.
— Det behöfver ej bli prosaiskt,
det kan bli poesi.
— Hur då?
— Du kan kläda dig till brud om
du vill. Så kalla vi tillsammans
våra vänner, träda fram för dem och
säga: »Från och med i dag hafva
vi beslutat att ’lefva tillsammans .
Vi bedja er ej om sanktion på vår
förbindelse, utan vi bedja er endast
att deltaga i tvenne människors glädje
och lycka öfver att hafva funnit och
lärt sig älska hvarandra. Vi äro man
och hustru. Vi äro det utan någon
myndighets inblandning, den enda
myndighet, som vi lyda är vår kär
lek. När den slocknar en gång, så
kunna vi åter gå hvar sin väg och
bära våra hufvuden lika högt som
hvilken annan människa som hälst. Vi
ha för barnens skull upprättat ett
kontrakt, hvari vi förbinda oss att
sörja för deras uppehälle och
uppfostran så länge de behöfva det».
Ser du, detta är vår vigsel. Det är
kärlekens rätt, som manifesterar sig,
utan bönsvammel, psalmsång eller
ceremonier. Vi äro oss själfva nog.
Detta är vackrare än alla ceremonier
i världen. Kärleken är nog att föra
tillsammans tvenne människor, den
behöfver ingen vidskepelse — ty den
kristna religionen är vidskepelse —
för att äga bestånd.
Han tystnade, drog Agnes närmare
sig och tryckte en glödande kyss på
hennes läppar. Hon gjorde endast
svagt motstånd i början, men sedan
öfverlämnade hon sig viljelöst åt hans
passionerade smekningar.
— Nej Evald, icke så. Kom nu
så gå vi hem. Det passar ej förrän
vi bli gifta.
— Passar det inte? Allt, som är
naturligt, passar, svarade han och
tilläde:
Det är onaturligt att neka sig en
njutning, som man har behof af. Det
är ett brott mot naturen som ej
förblir ostaffadt. Vi skulle vänta tills vi
kunna »gifta oss», som du säger.
Men vi skola ju inte gifta oss; vi
skola endast vänta tills vi få pengar
nog att köpa möbler för och sätta bo.
Inte behöfver jag vänta med att äta
tills jag får en egen tallrik och
någon person har förklarat att jag får
äta på den. Jag äter därför att jag
är hungrig. Jag vill äga dig helt
därför att jag behöfver det. Kom
Agnes! Där under de lummiga
grenarna skola vi bädda vår kärleks
brudsäng, där skola böljorna, som slå
mot stranden, sjunga vår
bröllopps-sång öfver tvenne människors lycka
öfver att ha funnit hvarandra genom
sin kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
