Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hva’ ä’ det vi vänta på, eftersom vi aldrig få börja strejken?
— Vi vänta på de socialdemokratiska riksdagsmännen.
— Hva’ vänta di på då?
— På order från bolaget.
(Snistop.
Det är en mening i en insändare
i »Svenska Dagbl.», som icke får
falla i glömska, så betecknande är
den för massor öf verklass are s
omätliga idioti. Den fosterländska
insändaren skrifver nämligen, att man
aldrig får glömma att »det är
socialisterna, som genom sina agitationer
framalstra missnöje och klasshat
hos kroppsarbetarne, hvilka här i
vårt land i ekonomiskt hänseende
oftast äro bättre lottade än andra
samhällsklasser, för så vidt de icke
bringas på fall och drifvas till ruin
af socialistledarna.»
Någon kan mena, att detta är så
enfaldigt, att man icke kan taga
det på allvar. Men det är oriktigt.
De mena, att arbetarna ha det bra,
ty de ha icke så stora fordringar
och behöfva således icke så mycket.
Det är därför det aldrig blir någon
lösning af den stora sociala frågan,
förrän de vakna arbetarna sluta
upp med att begära några öres
på-ökning af lönen, men med alla till
buds stående medel enigt och ge-
mensamt taga sina rättigheter under
ropet: Ingen äger rättighet att ha
det bättre än jag har!
Då skola kroppsarbetarna icke
hålla till godo med sina kyffen,
utan fordra en plats i de stora
palatserna, de själfva byggt upp;
då skola kroppsarbetarna icke tåla
allt hån, all högfärd, allt förtryck,
de nu måste ta emot. Och ett
värre hån kan icke tänkas än när
de rika kräken komma och säga,
att kroppsarbetarna här hos oss
äro i ekonomiskt hänseende oftast
bättre lottade än andra
samhällsklasser. Det är likväl ett vanligt
utslungadt hån, som nog icke
tystnar förrän arbetarens starka fingrar
täpper mun på dem.
* *
*
»Det skulle vara fördelaktigt för
framgången af kroppsarbetarnas
särskilda sträfvanden såsom klass,
om de lifvades af
samhörighetskänslan såsom svenskar. Detta ger
styrka åt sträfvandena och icke
tvärtom».
Så försäkrar en af de om
arbetarnas förhållanden ömmande
kapitalisttidningarna. Och det är precis
lika sannt, som att arbetarna aldrig
kunna få det riktigt bra förrän
de ha söta Jesus i hjärtat.
Nationalitetskänslor, religion och
respekt för lagen, se där de tre
medel, hvarmed de rika tjuf varna och
bedragarna söka hålla proletärerna
nere i och kvar i slafveriet. Mot
dem måste vi alltså vara på vår
vakt. Den nya fosterländska
samlingen må icke lura någon
klassmedveten arbetare!
* *
*
Trots »Socialdemokraten»
märkvärdigt öppenhjärtligt erkänner, att
den intet har med Folkets hus’
flaggning eller skötsel att skaffa,
skall den gamla mamsellen i alla
fall lägga sin fula näsa i blöt.
»Socialdemokraten» fann det vara
en beklaglig försumlighet då
Folkets hus ej deltog i den allmänna
flaggningen, då den nya rena
blågula hissades. »Stockholmsbladet»
hade ju uppmanat
verkstadslockou-tens strejkbrytare att göra honnör
med fabrikernas hvisselpipor,
storborgarpacket flaggade under salut,
då skämdes gu’bevars
»Socialdemokraten» öfver att
arbetarepartiet icke var med. Det skall ju
prompt smutsas ned i det stora
fosterländska enighets- och
sam-lingsarbetet, nota bene om »Soc. D.»
får råda.
Till illustrationerna.
Georg Gapon. Den roll han spelade vid
den stora, så blodigt slutande
demonstrationen den 22 januari i St. Petersburg,
har gjort hans namn världsbekant. Och
likväl känner man så litet denna roll.
Man vet blott, att Gapon hade med
regeringens tillåtelse bildat stora föreningar
bland hufvudstadens arbetare, att han
hemligen, mot regeringens önskan, låtit
den revolutionära glöden spridas därinom,
och att han på den blodiga söndagen
anförde de väldiga demonstrerande skarorna.
Men plötsligt försvann han som sjunken i
jorden. Hvilka som hjälpte honom undan,
hur han kunde lyckas lämna Petersburg
o. s. v. ha vi ännu icke fått veta;
däremot berättar han i sina memoarer, som
utkomma på franska, om sin flykt öfver
ryska gränsen och om äfventyren därvid.
Och i dessa memoarer kommer han väl
äfven att låta oss känna, hur pass
revolutionärt hans mål varit och är.
Det vackra porträtt af Gapon, som pryder
Brands julnummer, ha vi fått från Polen.
Svanor. Vår mörka bild är kanske icke
lyckad, men den stämning, som hvilar
öfver Liljefors’ tafla, återfinnes nog äfven
här. Den stolta svanen, som simmar
ståtligt fram mellan vassen eller den andra
som sträcker fram sin långa smidiga hals
och med sin breda näbb hugger efter byte,
de bilda båda en så vacker grupp.
»Vi betrakta i allmänhet djuren på
samma sätt, som man kan tänka sig, att en
Mars invånare, försatt på vår jord, skulle
betrakta människorna. Han skulle hos
dem endast se raserna, typerna, kasterna,
icke individerna. Hvad jag däremot
försöker framställa i mina djurbilder, det är
just individerna. Jag målar djurporträtt»,
lär Liljefors själf en gång ha yttrat.
Bruno Liljefors, som är född i Uppsala
den 14 maj 1860, är en af den nutida
svenska målarekonstens främsta
representanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
