Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den största bestörtning fråga sig, hvad
det är för underbara händelser som
tima; redan, under de 24 följande
timmarna skola de bedja er att
återupptaga arbetet och att icke hota allt
det goda, som »ordningen,
civilisationen och samhörighetskänslan» skänkt
oss människor. Långa tal och goda
löften ska icke fattas ...»
En dag kommer törhända, då på
ett visst, tillräckligt stort område af
jorden denna taktik i klasskampen
skall kunna följas af fyra eller fem
stora yrkesgrenar i industrien,
handeln och kommunikationsväsendet.
En dag då arbetet skall komma att
nedläggas i ett förut bestämdt
ögonblick af arbetarmassorna i de stora
hamnarna och i kolgrufvorna, på
spårvagnarna och järnvägarna, samt af
sättarna och tryckarna i de stora
borgerliga bladen, som dagligen utså sina
lögner, — då skola vi hafva in trädt
i en period, i hvilken folken ska
utföra storverk för den mänskliga
civilisationens framåtskridande.
Under två gånger 24 timmar skulle
vi på så vis kunna göra mer för den
mänskliga civilisationens
framåtskridande, än med 24 års
underhandlingar och intriger i parlamentet.
Om mång hundrade år.
Af Alsingen.
Då det skymmer, gamla mormor
Sätter sig vid brasan ned
Och kring henne barnaskaran,
Ättlingar i andra led.
Gummans kelgris sakta hviskar:
»Ack, om mormor vore snäll,
Kunde mormor något roligt
Prata om jör oss i kväll!
Någonting från gamla tider
Ifrån mormors farfars tid,
Mormors snälla gossar skola
Sitta tysta här bredvid*.
»Ack mormor h så ropa nu barnena små,
»Ack, berätta hur allting var då.»
»Då hvart land», så talar gumman,
»Styrdes af en hög person,
Kallad kung, som satt så ståtlig
Klädd i krona på en tron.
Honom skulle alla vörda,
Var han dålig eller god,
Och när han befalte, skulle
Folket gjuta ut sitt blod.
När han dog, hans son då genast
Tog hans makt och tog hans skrud.
Folket trodde så och sade,
Att de honom fått af gud.
»Kors mormor !* så ropa nu barnena små
>Kors hvad allting var underligt då!»
»Att sitt land och kungen tjäna,
Väl detsamma vara bort;
Men så hände det väl stundom
Att man därpå skillnad gjort.
När nu någon tjänster visat
Landets eller kungens sak,
öfver drogs med band hans mage
Eller knöts en nyckel bak.
Äfven hände att på bröstet
Hängdes band med stjärnor små,
Sådana som af er pappa
Ni till julklapp pläga få.*
»Kors mormor»., så ropa nu barnena små,
»Kors hvad allting var underligt dal*
»Ärad var ej blott förtjänsten,
Mången fanns som ansedd var
Ej för egen skull, men medan
Han var son utaf sin far.
Ädling kallade man denne,
Ty han var så ädel han
Framför andra, hvilka voro
Blott och bart gemene man.
Fastän stolt, likväl hos honom
Något godt och barnsligt fanns,
På museum gömmes ännu
Mången leksak, som var hans».
»Kors mormor», så ropa nu barnena små.
*Kors hvad allting var underligt dål*
* Hvarje folk den tiden brukat
Dyrka gud på eget sätt
Och hvart enda af dem trodde
Att det ensamt hade rätt.
Därför måste ämbetsmannen
Folkets tro besvärja då;
Fast det ofta kunde hända
Att han intet trodde på.
Och om efter eget hufvud
Någon ville dyrka gud,
Blef han bortförvist ur landet,
Så hvar lagens stränga bud».
»Kors mormor», så ropa nu barnena små,
»Kors hvad allting var underligt då.»
»Uti tvänne stora klasser
Mänskligheten delad var,
Och det sägs att denna delning
For ej längesen var kvar;
De, som ägde lifvets goda,
Kunde tidens bildning nå,
Äfven om de den ej nådde,
Kallades de bättre då.
Sämre folk och pöbel voro
De som lefde uti nöd,
Ingen högre önskan hade
Än förtjäna få sitt bröd».
»Kors mormor*, så ropa nu barnena små,
Kors hvad allting var underligt dål»
»Det kan vara nog med detta;
Ren jag ljusen tända ser.
Kanske dock en annan afton
Jag för er berättar mer».
Så törhända mången gumma
Sladdrar om mång hundra år,
När det en gång har försvunnit
Allt hvad härligt nu består.
När det öfver våra dagar
Tumstjockt mögel vuxit har
Och af all vår storhet endast
Dunkla minnet lef ver kvar.
»Kors mormor», så skola de ropa de små,
•»Kors hvad allting var underligt då!»
Det förtrollade benet.
En socialistisk saga.
(öfvers.)
En gång för tusental år se’n
fanns det ett länd, där det blott lefde
två familjer, en rik och en fattig.
Den rika hade likväl inte alltid
varit rik, och den fattiga hade inte
alltid varit fattig, utan de hade båda
i gemenskap ägt landet med allt som
fanns, växte och lefde vildt där:
hjordar och ängsmarker, skogar och vilda
djur m. m., m. m.
Och *de voro sams om att röfva
och stjäla från grannarna i andra
land och slå ihjäl dem, och det
betraktades inte som synd eller olagligt,
men var en ära; ty grannarna gjorde
på samma vis, då de kunde.
Och de båda familjerna blefvo
rikare, så de ägde vida mera än de
behöfde.
Men som det var förenadt med
mycket arbete att uppehålla och
föröka rikedomen, så hittade de på, lata
som de småningom blifvit, att låta
de tagna krigsfångarna lefva (i stället
för att som dittills slå ihjäl dem)
och låta dem uträtta allt det arbete,
som skulle göras, så att rikedomen
kunde bli ännu större.
Och denna plan utförde de också
och befunno sig därvid alldeles
utmärkt
Men då den ena familjens
öfver-hufvud såg, att många slafvar gjorde
en rik, och att flera ännu rikare, så
spekulerade, han på, om han inte
också kunde göra den andra
familjens öfverhufvud, delegaren, med alla
hans barn till slafvar och på så vis
behålla hela rikedomen för sig själf
och de sina.
Och han anförtrodde sig till sin
äldsta arfvinge, och de öfverlade; men
kunde icke hitta på något sätt som
passade.
Tillfället kom dem till hjälp.
En dag sökte några slafvar att slå
ihjäl en af sina tyranner, hvilket
också lyckades.
Med anledning häraf beslöts att
hålla ett större råd för att dryfta
hvad som borde göras för att hindra
dylika uppror, och man kom då där
till det resultat, att det kräfdes
något som heter lagar och en ny moral.
Men det sluge familj
e-öfverhufvu-det hviskade för sig själf: »Bravo:
där ha vi det! . . . Briljant idé!»
»Sa’ du något», sporde de andra.
»Nä-ä; jag tänkte bara på, att vi
måste ha flera slafvar och så en ny
moral».
»Flera slafvar — hm! — javisst,
ja visst; men — alla våra grannar
äro ju besegrade».
»Betyder ingenting; den nya
moralen skall nog klara alltsammans,
tror ni inte?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
