Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo-o, den måste vi ha. Det
måste vara straff för mördare».
»Ja visst. Du får inte dräpa, det
är första budet, och det andra: Du
får icke stjäla eller ha begär till det
din nästa hafver.»
»Det är riktigt», svarade den
godtrogne medägaren; »när vi ha fått de
två buden inpräntade i slafvarna, då
kan vi vara lugna».
Och så blef »lagen» skapad; efter
några forskares mening bestod den af
tio bud, ja somliga påstå också flera,
men de två buden voro och blefvo
kärnan både i lagen och moralen.
Ur denna kärna utvecklade sig så
ett nytt samvete, som blef tröskadt,
slaget, bränd t och pinadt in i alla
slafvarnas hjärnor och hjärtan.
När det var riktigt om besörj dt, att
alla voro fullt förvissade om, att
äganderätten var helig och
okränk-bar, och att det var en dödssynd att
känna begär efter nästans egodelar,
samt en tiodubbel synd att döda
honom, — när den saken stod klar för
alla, så menade det sluga
familje-öfverhufvudet, att det var tid att gå
vidare. »Rätten» var etablerad; nu
gällde det blott att utvidga den eller
inskränka den. I stället för
egen-domsgemenskap mellan de två
familjerna, fick han infördt privategendom
med privat arf srätt. Hvar och en
ägde sitt, det var ju rättfärdigt. Och
därför gick förslaget lätt igenom.
Nu gällde det bara att få fingrarna
i hela den gemensamma egendomen.
Detta lyckades äfven, om ock
långsamt, med hjälp af list och våld,
men framför allt med hjälp af den nya
moralen och lagarna.
Snart fanns det blott en rik familj
och en fattig, men den fattiga var
den talrikaste och därför den
starkaste. Detta var ett obehagligt
faktum för den rika.
Så länge den fattiga klassen liksom
de födda slafvarna ville respektera
de två buden, så länge var det ingen
fara; men om de, tvingade af
hungern, skulle sammangadda sig och
sätta sig öfver de heliga buden, då
kunde det bli farligt nog.
På sätt och vis hörde de ju till
familjen, det stod åtminstone så i
moralbuden — på papperet, — så
det var ett evigt springande af fattiga
tiggare hos de rika. Det var
naturligtvis högst obehagligt. Men detta
obehag kunde moralen hjälpa upp,
om den blott rättade sig litet efter
behofvet, så det blef ansedt som en
skam, ja ett brott att tigga. Och det
gick småningom så långt, att
millioner hungrande stackare hellre dogo
hungerdöden än de ville låta den
»skammen» vederfaras dem att ta
emot aldrig så lite af det, som var
frånröfvadt dem.
Och nu lefde de rika så till vida
i lugn och ro, att de kunde dricka
sitt goda vin och äta sin fina mat
utan att bli störda af tiggare, och de
spunno sina ränker mot de fattiga, som
ju fingo sin lön och dock ville ha mer.
Men hur länge var Adam i
Paradiset?
Krigsslafvar och löneslafvar voro
nu likaställda: samma frihet att svälta,
samma frihet att lida, och så bildade
de ett broderskap, hvarur framkom
en nyare moral, en
naturnödvändighetens lag, som var stick motsatt de
gamla buden, och denna lag, denna
moral kallades: socialismen.
Det var ormen i de rikes paradis.
Den visade de fattiga »kunskapens
träd» och bjöd dem att äta däraf
trots kapitalist-Jehovas förbud.
Men de rika sökte köra i väg
ormen, sökte slå ihjäl den, men den
var odödlig: krossades ett hufvud,
växte strax tio i stället.
Nu voro goda råd dyra. De båda
*buden sväfvade i fara och
äganderätten angreps.
I denna deras rädsla och kvidan
vände de sig med bön om råd och
bistånd till några kloka män af deras
egen släkt, som voro högt ansedda
för sin stora kunskap i den svarta
s. k. statskonsten.
De vises ordförande svarade blott
de tre orden:
»Dela och härska».
»Det ha vi gjort och det göra vi,
men det är inte nog längre. Ormen,
den förbannade ormen — den springa
de efter.»
»Så ge dem något annat att springa
efter: dela och härska!» ljöd svaret
åter.
»Hvad skulle det vara, vi skulle
hitta på?» sporde de förskräckta
rike-mansdelegerade. »Moralen strunta de
alldeles i.»
»Det betyder ingenting», svarade
oraklet. »Här har ni ett ben, det
är lika förtorkadt som Saharas öken,
häng det så att det dinglar för deras
näsa, då de spänts för stats vagnen,
och ni ska få se, hur det kommer
att förvrida hjärnorna på dem.»
En af de svarta statslärde
öfverräckte till de rikas deputation ett ben,
som blef uppsatt såsom rådet lydde.
Och se, strax frambragte det
af-gnagda benet det största underverk.
Mängden af de fattiga slet sig
för-därfvad framför statsvagnen och räckte
fram munnen för att få en bit af
det framför deras näsa hängande
benet, hvilket för dem tog sig ut som
något af det härligaste, som fanns.
Blott några tag till, blott rycka till
lite hårdare i skacklarna, så skulle
det nås.
Och de sprungo och sprungo i
rasande traf, i ursinnig galopp, medan
vagnens ägare stodo och hånskrattade
och gnedo sina händer.
»Nu är det ingen fara för ormen»,
jublade de, »tack vare
parlamentarismens vidunderliga ben».
Och lönslafvarna voro förhexade.
Benet förtrollade dem, så de fortforo
att springa därefter, ja de glömde
nästan deras svält, glömde nästan
socialismen. Flera och flera drogo
det stora lasset utan klagan blott för
det vidunderliga benets skull.
Men den halft förglömda
socialismen fanns också däruppe på
sam-hällsvagnen. Också den sa’ till sig
själf: »Ett par steg till efter benet,
så vänder vi».
Den hoppades. Den väntade. Den
var väl gömd, hade tid att vänta, ty
»dragdjuren» hade den med sig; de
skyndade i väg öfver stockar och
stenar efter benet, deras inbillade
enda hopp, därför att de för de två
budens skull icke vågade slå ihjäl
och icke vågade stjäla, såsom det hette
då de togo tjufgodsen tillbaka från
»herrarna».
Därför sprungo de vildare och
vildare, och de springa ännu efter —
det förtrollade benet.
De salongskristna.
Namnet är icke smickrande, det
erkännes gärna, och bland dera, jag
därmed åsyftar, finnes nog mer än
en, som protesterar mot det, sägande,
att man må gärna resonera om en
sak, men öknamn bör man ej
använda mot sina motståndare.
Namnet är emellertid mer berättigad t, än
man kanske först tror. Som
salongs-människa kan väl den anses, som
lägger bort det mest stötande i sina
handlingar, sitt sätt, sitt tal o. s. v.
och för öfrigt så mycket som möjligt
döljer allt annat som ej är vackert.
Så göra just de salongskristna: det
mest stötande i den kristna kyrkans
lära förneka de t. ex. det eviga
helvetet, andra äfven treenighetsläran
och Kristi gudom; annat, t. ex. den
grymma, orättvisa försoningsläran och
den råa läran om nattvarden, dölja
de så mycket som möjligt, såväl
genom att söka förmildra dessa läror,
som i synnerhet genom att ej tala
så mycket om dem, utan i stället
lägga så mycket större vikt på lifvet.
Ty det för dem mest utmärkande
är, att de för lifvet nästan alldeles
undanskymma läran. Själfva mer
eller mindre troende på kyrkans
dogmer (oftast utan att vilja erkänna
dem som dogmer), säga de likväl,
att det ej för en kristen är
nödvändigt att tro på dessa, blott han i
allmänhet »tror» och för ett kristligt
lif. De finnas till och med, som inte
fordra någon tro alls utan kalla alla
goda människor (alltså äfven ateister)
religiösa, en beskyllning, som är lika
vanvettigt grundlös, som den är för
dessa ateister kränkande och
förolämpande. Ty att om en person,
som själf säger sig ej alls ha någon
religion, påstå, att han har det, blott
därför, att han har redan långt före
kristendomens framträdande
existerande allmänmänskliga goda
egenskaper och principer för sitt
handlingssätt, hvilka sedan upptagits som
kristna dygder, är väl så grundlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
